Min antagningshistoria: Ida

IMG_8645Första gången jag surfade in på Mörkersdottirs hemsida visste jag att det skulle vara det förlag som stod högst på min önskelista. Jag fick bra vibbar, och det kändes helt rätt för mitt manus.

Därför var det ett av flera förlag jag skickade manuset till, en januaridag förra året.

Jag hade aldrig gjort något liknande förut. Alltid velat, men allt jag skrivit i storleksordning med en bok var invecklade fanfictions. Nu hade jag något på riktigt, och jag var så rädd för att visa det. För att få höra att det inte dög – att jag inte dög. Jag var egentligen inte så rädd för refuseringar, de räknade jag med att få, men jag var rädd för att lektörerna skulle sitta där på sina kontor och himla med ögonen i sin ensamhet och undra vad det är för idiot som tror att hon kan skriva.

Jag uppdaterade mailen flera gånger om dagen, men det tog lång tid och några refuseringar innan den där dagen i mars.

Jag var redan i ett lyckorus på morgonen när jag vaknade. Han som stulit mitt hjärta hade bara timmarna innan låtit mig få veta att jag även stulit hans, och det kändes som att inget skulle kunna få livet att kännas bättre. Men så öppnade jag min mail.

Mörkersdottir. De hade svarat. Jag ställde in mig på en refusering till, och bestämde mig för att inte bli för nedslagen av det. I huvudet hade jag redan formulerat en lista på vilka förlag som skulle ingå i min nästa omgång utskick, och jag fick läsa mailet om och om igen.

De var intresserade! De kunde inte ge något slutgiltigt besked än, men mitt manus var ett av de som skulle tittas närmare på under våren.

Jag fick också ett fint utlåtande. Forsdansen var välarbetad, välskriven och påminde vagt om Margit Sandemos böcker. Läsaren hade skrattat, fått favoritkaraktärer och sett fram emot att läsa nästa kapitel. Hon skulle kunna rekommendera den till sina vänner och trodde att den hade potential att bli en succé!

Jag pendlade mellan lyckorus och bävan för att det slutgiltiga beskedet skulle bli negativt, men det dröjde inte länge innan jag fick ännu ett mail där det framgick att förlaget ville ge ut min bok!

Sommaren kom emellan, men i augusti hördes vi igen och bokade in ett möte i oktober, och där, på ett Starbucks på Söder fick jag för första gången en skymt av mållinjen.

Det är fortfarande en bit kvar, men varje steg ditåt är som en egen liten dröm som går i uppfyllelse.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min antagningshistoria: Ida

  1. Nils-Åke Tidman skriver:

    En stor spänning att vänta på svar! Bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s