Hitta på

camilla-linde-portrait-350-square

Det är just det vi skrivande typer sysslar med. Vi spenderar all vår vakna tid (och ofta den sovande också) med att hitta på saker. Vi hittar på personer, relationer, problem och möjligheter. Vi hittar på helt nya världar.

Då kanske det kommer som något av en överraskning att jag … har svårt att hitta på. Jo, så är det faktiskt. Vissa saker kommer enkelt till mig, till exempel handling. Jag har allt som oftast en väldigt tydlig bild av vilken väg handlingen ska ta. Men en sak som jag har väldigt svårt för, är att hitta på ord.

Vadå hitta på ord? Det finns ju redan så många – använd något av dem istället! kanske du tänker nu. Och ja. Till viss del är det såklart så. Många av orden finns redan där. Men i vissa lägen behöver du nya. Jag ska inte gå in på några detaljer, men i ett bortglömt dokument på en hårddisk någonstans finns en hopplöst dålig fantasyhistoria som helt gick i sank för att jag inte kunde komma på bra namn till min nya värld. Jag kunde inte ge dem liv och själ, en egen identitet.

De där orden är kanske de allra viktigaste. De som sätter tonen för hela berättelsen. Vad skulle Tolkiens verk vara utan Morias svarta gruvor, Ensamma berget, Fangorn, Amon Sûl, Isengård, Rohan? Alla ett distinkt namn för en distinkt plats. Namnen särskiljer dem från varandra, de visar på olikheterna i en så stor värld.

Det är en makalöst stor talang, att kunna hitta på sådant. Att kunna ta lagom med inspiration från historia och sägner för att skapa något eget.

Det jag fastnar på i mina manus är oftast de allra enklaste sakerna, som namnet på staden där historien utspelar sig. Jag förlägger sällan handlingen till riktiga platser utan drar istället inspiration från existerande städer och ger dem ett nytt namn.

Eller. Jag försöker att ge dem ett nytt namn.

Det är som att det finns en spärr i mig. Just de orden – namnen som egentligen inte finns – har jag så ofattbart svårt att komma på.

I alla fall så brukade det vara så. När jag skrev för vuxna.

I helgen har jag bollat den sista redigeringen av Snack med min redaktör Joanna. Och hon skrev någonting som fick mig att stanna upp och fundera:

”En annan kul sak; enbart på första sidan är det ELVA ord som har rött streck under när jag läser. Typ ord som inte finns. Stort GILLA på det. Ett tydligt tecken på god fantasi och påhittigt språk och en stor anledning till att det är så roligt att läsa berättelsen!”

Ingenting har nog gjort mig stoltare än att läsa de där raderna. För i min värld, i min skrivarvärld, har jag alltid varit så hopplöst dålig på just det. Men med Snack har jag knappt tänkt på det. Orden har bara ”kommit” (ja, jag vet att det är världens författarklyscha att säga så, men i det här fallet stämmer det!)

Kanske är det för att det känns som en riktig värld? När jag är inne i mitt manus känns det helt självklart att en mollolock existerar. Och att höra om de översittande frunkisarna får mig att vilja gå emot rött och inte använda bilbälte på en och samma gång. För att inte tala om robotkaninerna. Bara tanken på deras gnisslande tänder får mina fingrar att darra på tangentbordet.

Och orden – namnen – bara fortsätter att komma.

Varför är det så egentligen? Inbillar jag mig att det är mer okej att hitta på när jag skriver för barn? Är det kanske jag själv som har en spärr när jag skriver mina andra texter? Hade även vuxna läsare uppskattat hittepå-ord? Jag vet faktiskt inte.

Här har det i alla fall inneburit en enorm frihet. När jag har saknat ord har jag helt enkelt kunnat hitta på nya. Till exempel när jag skulle beskriva vad Snack sysslar med när han är pirat, alltså själva ”plundrandet”. Det blev rätt och slätt pirata. Ett väldigt behändigt verb, kan jag tycka. Men hur behändigt det än är, så ändrar det inte faktum: Jag hade haft svårt att göra så i någon av mina andra texter. Bara hitta på ett eget verb sådär.

Det finns så många regler kring skrivandet, både fysiskt nerskrivna och så de där som mer kanske handlar om tycke och smak, hur det ska vara.

Men jag ska ändå försöka bli mer inspirerad av min rymdpirat. Jag hoppas att han kan följa med i mitt andra skrivande. Att han kan viska åt mig att jag visst kan, att jag får. Att det faktiskt kanske är så att jag måste.

Att jag ska bli lika modig som han.

 

 

Och förresten, det där ordet ”mollolock”, det är faktiskt min sons ord för ”morgonrock”. Ibland behöver du inte titta särskilt långt för att hitta inspiration.

 

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, Camilla Linde, Debut, science fiction, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hitta på

  1. joannabq skriver:

    Mycket trevligt och intressant inlägg. Kanske är det så att man vill vara ”duktigare och ordentligare” när man skriver för vuxna för att man tror att de är mer kritiska…? Ungefär som att vi vuxna VET att tomten inte finns. Men i en välskriven bok kan (och får) allt finnas. Oavsett målgrupp, tror jag. Det gäller bara att få läsarna att tro på det man berättar – och det gör vi så gärna! 🙂

    • Camilla Linde skriver:

      Tack! 🙂 Jag tror absolut att det ligger någonting i den där ”duktigheten” och det kritiska. Jag skulle nog tänka att folk skulle bli rätt arga och upprörda, men kanske är det precis tvärtom?
      Jag tror absolut att du har rätt när det gäller att få läsaren att tro. Då går det nog att smyga in det mesta.
      Till och med påhittade verb 🙂

  2. annaahlund skriver:

    Vilket fint inlägg! Intressant tanke att det är mer ”okej” att hitta på för barn. Jag tror att det kan ligga mycket i det, och det känns så synd. Jag tänker typ på Douglas Adams, hur mycket folk älskar honom för att han vågar leka. Som om vuxenvärlden är så ovan vid lek att det blir en grej när någon vågar. Heja Snack och hans viskningar!!

    • Camilla Linde skriver:

      Tack! 🙂 Jag tänkte spontant också på Douglas Adams när jag skrev det, sen kom jag inte på så många andra författare som liksom ”satt det i system” att hitta på (för vuxna). Känns så himla trist! Kanske kommer det börja komma mer nu, när vuxna köper målarböcker till höger och vänster … 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s