Hur det kan gå till när illustrationer växer fram

camilla-linde-portrait-350-square

Eller: hur jag lyckats undvika att strypa min illustratör, tillika partner, är ett stort jäkla rymdmysterie!

Jag hade som ni ser lite svårt att välja titel på det här inlägget. Det är en delikat situation, att jobba i ett kreativt projekt med någon du också lever tillsammans med. Såklart är det väldigt roligt och utvecklande, men det kan också vara oerhört frustrerande.

Men nu börjar vi se ljuset i tunneln.

Och jag har tänkt en hel del på just det här med bilder.

Att berätta en historia i bilder kan vara oerhört effektivt. Det vet alla som läst en riktigt bra bilderbok. Hur illustrationerna kan ge nya dimensioner till texten, eller ibland raka motsatser. Hur bilden kan ifrågasätta texten, lyfta den.

Det skapas någonting väldigt spännande i mötet dem emellan.

Snack är inget bilderboksmanus, men det innehåller ändå ett gäng illustrationer. Och det har varit en balansgång för mig. Å ena sidan vill jag att läsaren själv ska få bilderna i huvudet. Jag vill inte skriva någon på näsan hur saker och ting ska se ut. Framför allt när det handlar om varelser som inte finns i vår värld. Då borde det inte finnas något rätt och fel.

Jag har varit lite orolig för att illustrationerna ska uppfattas just så. Som någon slags facit. Som att se filmen innan du läst boken. Ni vet hur det är, om ni någon gång gjort det. För mig innebär det att jag inte får några egna bilder i huvudet av hur karaktärerna ser ut. Istället ser jag bara skådespelarna. Det var något jag ville undvika.

Jag ville helt enkelt inte att min bild skulle bli den enda rätta.

Det jag nu har insett, när vi går in på upploppet och illustrationerna i stort sett är klara, är att det inte blivit så. Och att jag egentligen aldrig hade behövt vara rädd för det.

För det är inte mina bilder. Inte alls faktiskt.

Det är en tolkning av mina ord. Av någon annan.

För precis som för vilken läsare som helst får illustratören bilder i huvudet av texten. Och det är inte säkert att de bilderna stämmer överens med vad författaren tänkt. Det är väldigt häftigt, hur två personer kan läsa samma text och se saker så olika.

Det har såklart lett till en hel del diskussioner. Flest, och längst, diskussioner har vi haft om Flax. Flax är bokens berättarjag, med ett utseende inte beskrivs särskilt mycket. Förutom då att hen har tentakler. Istället framkommer detaljer genom det som sker. Hur Flax till exempel har en vana att sätta sig på Snacks axel (även en rymdpirat behöver väl en ”papegoja”!)

Flax utseende har under den här processen gått igenom ett par olika faser.

12077210_10209065691784091_1023374389_n

I det första utkastet blev hen väldigt alienlik. Jag gillade det här utseendet, det låg väldigt nära det som jag själv föreställt mig. Men illustratören var inte nöjd. Det var något med ögonen som störde. Känslor var svåra att få fram. Kanske blev Flax helt enkelt lite för läskig. Som ni ser ritades Snack ursprungligen som mycket äldre (jämför med omslagsbilden längre ner).

I andra versionen jobbade vi istället mer mot en ren seriefigur. Utseendet i sig tyckte jag om, men den stora missen … var storleken. I den här versionen nådde Flax plötsligt upp till Snacks midja. Hur skulle hen då kunna sitta på hans axel? Tillbaka till skissbordet.

Det krävdes ett par omgångar till, och en del diskussioner, innan vi till slut landade i ett utseende vi båda var nöjda med. En mer slimmad version, med uttrycksfulla ögon. Och tentakler!

Nu är illustrationerna i alla fall nästan färdiga. Sättning och tryck är på gång. Och jag vill bara känna boken i min hand! Hur den ser ut, hur den luktar, hur den känns.

Snart så. Snart.

Till dess tänkte jag bjuda på omslaget. Hur det nu blev till slut!

snack

Även här blev det en hel del … kreativa diskussioner. Men det är väl precis det som får texten att lyfta? Att någon annan ser det du själv inte gör. Och att ni kan skapa någonting, tillsammans.

 

 

 

 

 

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, Camilla Linde, Debut, Illustrationer, Omslag. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hur det kan gå till när illustrationer växer fram

  1. annaahlund skriver:

    Åh, vad spännande att höra om detta! Och kul att få se! Gillar Flax utseende, kul när saker får växa fram. Det där med illustratörens tolkning av texten är så spännande. Att faktiskt fysiskt kunna SE hur någon annan tänkt sig allt. Jag kände så med mitt omslag, hur coolt det var att se att konstnären fångat upp en känsla och uttryckt den i bild. Som du säger, riktigt coolt när två olika medier får användas för att förstärka varandra. Ser fram emot att se hela resultatet! Tack för att du visar och för ett jättespännande inlägg!

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Anna! Visst är det en häftig grej? Och så himla viktig egentligen. Jag tänker såklart mest på texten och det är lätt att glömma bort illustrationerna. Men de är ju minst lika viktiga!

  2. annahelgesson skriver:

    Den ser verkligen härlig ut! Hade jag varit 9 år hade jag nappat direkt. Vad är det för läsålder ungefär?
    Just nu är jag inne i en intensiv fas med min illustratör. Hon bor i London så det är via mail det händer. Men så coolt det är att se någon annan tolka min text! Det är nästan lika häftigt som att skriva den.
    Stort lycka till med din fyndiga piratserie och hoppas den hittar till alla bibliotek och vidare ut till alla sina läsare!
    Kram!

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Anna! Det där med läsålder är knepigt. Jag skulle säga att det är ålder 6-12 (att den kategorin inte finns förstår jag inte!). För de yngre lämpar den sig mer som högläsningsbok medan äldre barn kan läsa själva.
      Vilken häftig process du verkar vara mitt inne i! Är illustratören någon du känner sedan tidigare? Att bara kommunicera via mail tillför ju ytterligare en möjlig komplikation annars. Så grymt att det verkar funka för er!
      Och lika stort tack till dig för peppen! 🙂
      Kram!

      • annahelgesson skriver:

        Har aldrig gillat läsålderskategorier …
        Jag träffade Anna på bokmässan i höstas i Idus förlags monter. Vi klickade direkt och jag tror verkligen att det kommer att bli kanon.
        Nu ser jag fram emot att se fler bilder. Wohoo!
        Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s