Varför åldersindelningar suger

camilla-linde-portrait-350-square

”Den låter spännande! Men … vilken ålder är den för?”

Efter att jag berättat att jag skrivit en barnbok och vad den handlar om, så är det här utan tvekan den vanligaste fråga som kommer. Och jag blir alltid lika obekväm. Jag skruvar på mig och mumlar någonting om att den passar för låg- och mellanstadiet ungefär.

Och det har funkat.

I alla fall fram tills nu.

För nu, när boken ska pitchas in till bokhandlare och läggas upp på näthandlarnas sidor måste den kunna stoppas in i ett fack. Passar den för 6-9, eller 9-12? Det finns inga gråzoner där inte.

Samtidigt som min bok är en enda stor gråzon. Jag kan inte säga vilken ålder den passar ”bäst” för. Båda, skulle jag fortfarande säga. Och yngre. Och äldre. För en yngre målgrupp passar den utmärkt som högläsningsbok, för lite äldre en bra bok att läsa själva.
Till och med några vuxna skulle nog kunna fnissa åt en viss rymdpirats knasiga upptåg.

I ett sådant här läge önskar jag att jag skulle kunna skriva ”lämplig för ålder 0-100” och vägra svara på fler frågor om saken. Låta folk bilda sig en egen uppfattning om vem den skulle passa, eller inte passa.

Men då gissar jag att det skulle bli kaos och anarki.

Jag tycker att åldersindelningar är meningslösa. När jag väljer böcker åt min son är det aldrig det jag gå efter. Jag väljer bra historier.
Ibland blir jag också osäker, såklart, om en viss bok verkligen kommer passa. När jag kom hem med Det röda trädet till honom kände jag den osäkerheten. Det röda trädet är en ganska mörk och existentiell historia av Shaun Tan. Och nu skulle jag sätta den i händerna på min tvåårige son.

Vad hände?

Han älskade den.

Ibland tror jag att vi grovt underskattar våra barn, och tror att de på något magiskt sätt inte har samma behov av en bra berättelse, eller att brottas med svåra frågor. Varför i hela friden skulle det vara så? Om något så har de väl ett större behov. Det är hela deras världsbild som ska formas. Som ska utmanas, ge dem nya perspektiv, nya insikter och kunskaper.

Varför inte bredda den så mycket en bara kan, istället för att stänga in och begränsa?

Jag har haft lyxen att ha vuxna omkring mig som uppmuntrat mig i mitt läsande. Den person som haft allra störst betydelse var min farfar. I helgens lördagsenkät berättade jag hur han gav mig Pestens tid, när jag var 10-11 år. Jag minns fortfarande den rena glädjen i hans blick när jag bad om att få titta på boken. Hur han utan tvekan plockade ner den från bokhyllan och gav den till mig.

Han hade inte behövt göra det. Han hade kunnat säga: ”Du är för liten för det här” och ge mig någonting annat. Jag hade inte ifrågasatt det.

Men jag tror att min läsglädje hade dämpats.

Jag tror att det, precis det ögonblicket, är den enskilda händelse som påverkat mitt läsande (och i slutänden också mitt skrivande) allra mest. Som visade att mitt intresse var okej.

Nej. Mer än så.

Det var uppmuntrat. Även när det rörde sig utanför ramen för det förväntade. Min farfar lät mig utforska, ta del av berättelser jag kanske inte förstod fullt ut.
Han lät mig växa. Jag tror att jag hade varit en annan läsande varelse idag, om det inte hade varit för honom.

Fler barn behöver få växa. Fler barn behöver få se hur böckerna kan öppna upp nya världar. Jag tror att det skulle hjälpa barn som inte ”gillar” att läsa. Det kanske inte är deras ointresse som är problemet – kanske har de bara presenterats för helt fel böcker. För böcker som de förväntas gilla bara för att de är i en viss ålder.

Så jag kommer fortsätta att känna den där motviljan mot att kategorisera min bok. Jag kommer istället att trycka på vad den handlar om, och fråga om det är någonting som kan vara intressant.
Inte vilka siffror den råkar stå kategoriserad under.

 

 

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, Camilla Linde, Målgrupp. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Varför åldersindelningar suger

  1. Ping: Temavecka: Men varför skriver du om så läskiga saker? | Debutantbloggen

  2. Ping: Lördagsenkät: De vanligaste frågorna (och saker vi önskar att folk skulle fråga) | Debutantbloggen

  3. Ping: Lärdomar och tips från min första mässa | Debutantbloggen

  4. Nina skriver:

    Oj, vilket fint inlägg.
    Alla barn behöver en farfar som din.

    • Camilla Linde skriver:

      Tack ❤ Det är ändå spännande, för min pappa och farfar hade inte alls samma relation. Han var nog mer närvarande som farfar än vad han kanske var som pappa. Hoppingivande i alla fall, att det finns tid att förändras!

      • Nina skriver:

        Min mormor är världens bästa mormor. hon var inte världens bästa mamma. Ibland tror jag att man kan vara en bättre förebild till sina barnbarn än till sina egna barn – man är liksom för nära…

        • Camilla Linde skriver:

          Du har nog helt rätt i det, om närheten liksom! Och kanske, kanske att en del kan ha insett saker de vill rätta till.
          Fint att du har en sådan bästa mormor! ❤

  5. annaahlund skriver:

    Oj, jag glömde kommentera på detta! Egentligen har jag bara en sak att säga: Word. Precis så. ❤

  6. annisvensson skriver:

    Jo, så kan det vara. Alltid någon som inte är nöjd… Men fler läsare skulle hitta fler böcker. Och tvärtom. Det vore ju fantastiskt 🙂

  7. Tack för ett bra inlägg! Jag håller med om allt du skriver. Dessutom blir det så otroligt svårt att hitta i bokhandlar och på bibliotek om man letar efter en specifik bok. Det har gjort mig galen massor av gånger. ”Momo eller kampen om tiden”, var står den? Är det 6-9 eller 9-12? Var står ”Rasmus på luffen”? Eva Ibbotsons spökböcker? Det blir liksom omöjligt att veta. För något år sedan letade jag efter en bok (minns ej vilken) på barn- och ungdomsavdelningen på biblioteket. Det stod att den skulle finnas inne, men jag kunde inte hitta den, så jag frågade en bibliotikarie. Som svarade: ”jag vet inte riktigt, hur gammal är den som ska läsa boken?” Och jag svarade som det var: ”den är till MIG!” (Men konstigt nog hade de ingen särskild hylla för böcker särskilt lämpade för 32-åringar som fortfarande läser barnböcker).

    Eftersom jag är vuxen nu har jag inget problem med att böckerna jag lånar på barnavdelningen är ”menade” åt någon som är yngre än jag. Jag plockar gladeligen åt mig böcker som råkar stå på 6-9-hyllan om jag tycker de verkar roliga, och är trygg i att jag läser många vuxenböcker också. Men om jag varit 11 eller 13 hade nog känts mer känsligt. Då hade jag antagligen känt mig barnslig eller pinsam som ville läsa lågstadieböcker fast jag var för stor (och detta trots att jag läste många ”vuxenböcker” redan då). Tänk då på alla de 10-12-åringar som av olika anledningar faktiskt inte klarar att läsa andra böcker än de som står i 6-9-hyllan. Risken är att de tycker att det är så jobbigt att de slutar läsa. Helt i onödan. Därför hoppas jag att det här överdrivna sorterandet upphör snart.

    Men just nu finns det här dumma systemet. Om du tror att Snack Parrow passar lika bra för 6-9 år som till 9-12 år så tror jag att det är smartast att marknadsföra den som en 9-12-bok. Eftersom det är mindre stigmatiserande att läsa böcker för tidigt än för sent, och för att många föräldrar (och bibliotikarier etc) säkert fattar att det går att läsa lite svårare böcker om man läser tillsammans. Men ja, 0-100 vore såklart den bästa etiketten. Jag har alltid tyckt att det allra finaste betyget en bok kan få är om den finns både på ungdomsavdelningen och vuxenavdelningen på biblioteken. Liksom omöjlig att sortera in i ett fack.
    /Liv

    • Camilla Linde skriver:

      Hej Liv, och tack för din fina kommentar! Jag kanske har missat att du kommenterat här tidigare, om det är första gången – välkommen! 🙂

      Jag känner igen mig så himla väl i det där du skriver! Jag blir också tokig av att leta barnböcker på biblioteket. Har haft enorma problem att hitta Shaun Tan till exempel, och det är ju en författare som VERKLIGEN riktar sig till åldern 0-100. Men jag tror tyvärr att många missar honom.

      Och det där med stigmatiserandet – så himla spot on! Jag tror att det förstör läslusten för många barn, att de känner sig dåliga som läser ”under” sin ålder. Klart att det inte blir roligt och lustfullt då. Egentligen är väl det viktiga inte vad ungarna läser utan att de läser. Tänk att få välja en bok utan att behöva oroa sig för att välja fel.

      Och jag tar till mig det du säger om att ”höja” ålderskategorin på Snack. Det låter väldigt smart för att verkligen öppna upp för båda ålderskategorierna. Just nu tror jag faktiskt att den ligger inne hos exempelvis bokus under 6-9, men jag ska ta ett snack (hehe) med min förläggare och se om det går att ändra! GRYMT bra tips. Tack!

  8. Ping: Onsdag och bloggdags – Vad tycker du om åldersindelningen av barn- och ungdomsböcker? – Annas ark

  9. annahelgesson skriver:

    Det är så begränsande, jag håller med dig helt!
    Vilken farfar du hade! (Har?)
    Mina föräldrar var också otroligt fria. Jag läste det jag ville, det som fanns. Och så fick jag alltid böcker i present på födelsedagar och till jul och gärna däremellan också.
    Jag är så tacksam för min läslust. Och sörjer samtidigt att hela min familj är icke- läsare. Men det är en annan historia.
    Fram för friare tolkningar! Sätt en bok i varje kategori istället! ☺

    • Camilla Linde skriver:

      Åh min farfar alltså ❤ Tyvärr finns han inte längre med oss, men jag tror att han skulle varit oändligt stolt nu. Han var alltid den som hejade på mina författardrömmar mest.
      Och dina föräldrar låter ju också som de där läsuppmuntrande föräldrarna som alla barn bode få ha! Just böcker som spontana presenter är en sån där bra grej som jag ska fortsätta med till mina barn. Hoppas bara att läslusten håller i sig 🙂

  10. Johan Ring skriver:

    Grymt bra inlägg! Avskyr idén att vi utifrån några givna mallar ska bestämma vad våra barn ska läsa när.
    Fram för mer 0-100! 😊

    • Camilla Linde skriver:

      Tack 🙂 För att visa det absurda i det borde vi göra en kupp och dela in ALLA böcker i ålderskategorier! 4 minuter riktar sig nu ENDAST till åldern 25-28 år.
      Det säger ju egentligen sig självt, ingen bra marknadsföringsidé!

  11. annisvensson skriver:

    Å vilket bra, klokt och intressant inlägg. Känner igen mig i det svåra att ålderskategorisera när en berättelse kan passa för fler åldersgrupper än bara en. ”Ålder 0-100” tycker jag låter utomordentligt klokt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s