Jag vill inte vara nöjd

camilla-linde-portrait-350-square

Jannice skrev nyligen ett blogginlägg om det här med slut i böcker, och då lyckliga slut i synnerhet.
Det var ett väldigt intressant inlägg, ur många synvinklar.

Kanske främst för att jag inte håller med. Och sånt är ju alltid spännande!

Jag föredrar definitivt olyckliga slut. Inte nödvändigtvis ”alla dör”, men där det finns någonting som skaver. Kärleksparet som trots allt inte får varandra, en konflikt som lämnas oupplöst, frågor som saknar svar.
Någonting som får mig att fortsätta att fundera. Som får handlingen att rulla vidare inne i mitt huvud även efter att sista sidan bläddrats förbi.

Ett riktigt bra (dåligt) slut är det som får mig att vilja kasta boken in i väggen av frustration. Som får mig att högljutt protestera, att klaga i dagar på hur det borde ha slutat.
Det är inget fel på ett lyckligt slut, såklart. Att kunna lägga ifrån sig boken och veta hur det gick. Det är absolut lättare, både för känslolivet och de stackars väggarna. De kan ju trots allt inte klara av hur många kastade böcker som helst.

Men jag känner mig nog ändå lite lurad. Det finns ingenting kvar att uppta tankeverksamheten.

Mitt bästa exempel på ett bra (dåligt) slut är mina absoluta favoritböcker: The Dark Tower av Stephen King. En serie på åtta böcker som rör sig mellan science fantasy, skräck och western (ja, det är precis lika härligt som det låter!). Det är en episk historia om sökande. Och vad du finner på vägen.

Det är också de böcker som har det mest briljanta slut jag någonsin läst.

Det tyckte jag såklart inte då, när jag läste det. Jag kunde precis hålla mig från att kasta boken i väggen. Vilket var tur. Det är en fasligt tjock bok, den där sista.
Det var ett slut som fick mig att skrika rakt ut, att svära, förbanna, och komma på hundratals slut som hade varit bättre. Som fick mig att, i alla fall för en liten stund, fundera på att resa över Atlanten till en viss herre uppe i Maine och avkräva honom ett bättre slut.

Det var, som ni kanske förstår, ett slut jag tänkte på i veckor.

Det jag har upptäckt är att det är ganska få författare som vågar (eller vill) avsluta sina berättelser på det här sättet. Snarare vill de bjuda läsaren på det hen vill.
Jag undrar vad det beror på?
Är det att de vill ha ett eget avslut? Hitta alla svaren även inför sig själva? Få ett slut på ”sin” historia? Den som alltid pågår inne i våra huvuden när vi skriver.

Eller handlar det om att många författare tänker sig att läsarna förväntar sig det? Att de kommer bli förbannade om de inte ”får veta hur det gick”?

King själv verkar ha våndats ganska mycket över det här. Hur går det egentligen att skriva ett rättvist slut på en historia som sträcker sig över 4 000 sidor? Och som publicerats under 30 år?

Det är väl faktiskt snudd på omöjligt. Kanske var det därför han skrev två slut till The Dark Tower. Det om något är ganska talande. Till och med en så gigantiskt stor författare är livrädd för vad läsarna ska tycka.
Att inte lyckas leva upp till förväntningarna.

Men jag vill inte vara nöjd och tillfreds när jag har slutat läsa en bok. Det är inte de böckerna som stannar kvar hos mig. De jag minns, de som får mig att fundera på Vad Som Hände Sen.

För det är ju detsamma som med livet. Det finns inget lyckligt slut, bara en resa som ständigt pågår. Jag gillar att se det så, som att jag under läsandets gång varit en medresenär, en kompis på vägen innan våra vägar skiljs åt. Efter det vet jag inte vad som kommer att hända.
Jag gillar att jag ibland flera år efter att jag läst en bok, ändå kan fundera på vad som hände sen. Hur det egentligen gick för huvudpersonerna. Om de kom fram till sitt mål, löste konflikten, fann den stora kärleken.

DET är böckerna som stannar kvar hos mig.

 

 

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, dramaturgi. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Jag vill inte vara nöjd

  1. Ping: Och så levde de olyckliga i alla sina dagar | Debutantbloggen

  2. Ping: Drömmar | Debutantbloggen

  3. annaahlund skriver:

    Intressant inlägg! Personligen tillhör jag team lyckliga slut, men för mig är det lyckliga slutet egentligen mer en början på något nytt än ett regelrätt slut. I min värld är ett perfekt slut när saker faller på plats (även om det kanske inte är på det sätt en förväntat sig), och att den nya positionen innebär en öppning mot något större. Men jag gillar känslan av att saker kommer att bli bra.

    • Camilla Linde skriver:

      Antar att jag bara är en mörk jävel 😉 Men jag förstår hur du menar! Just det där med att det sker på ett sätt som en kanske inte förväntat sig är intressant. Det håller jag absolut med om. Då blir det ju också ett slut som stannar kvar!

  4. Hannibal skriver:

    Jag tror Polanski sade (utan att jag lyckats googla fram det) att han inte vill ge sina filmer lyckliga slut, för då går publiken ut med känslan av att allt ju ändå löste sig till sist. Skurken dog, och därför behöver vi inte ta itu med det problem som gestaltats i filmen. Om man istället avslutar på ett mindre lyckligt vis (eller rent av tragiskt) så går åskådarna ut från biografen och kräver revolution! Eller reformer. Eller åtminstone gratis påtår på kaffet.

    Och det tycker jag själv är mer tilltalande, även om jag ibland också gillar att feela good.

    • Camilla Linde skriver:

      Att feela good är såklart också trevligt 🙂 Men att kräva revolution är bättre!
      Jag tycker att du (och Polanski)beskriver känslan väldigt bra. Precis sådär vill jag att det ska vara. Någon slags överförande på verkligheten, att fiktionen kan påverka någonting. Det vore ju det allra finaste av allt.

  5. Johan Ring skriver:

    Lysande inlägg, huvudet på spiken. Jag tänker EXAKT likadant.

    Och ja. The Dark Tower har det mest perfekta slutet i litteraturhistorien. Punkt slut.

  6. Thomas skriver:

    Är med på hur du tänker. Håller nog också med om att det är de böckerna som verkligen fastnar. De man inte helt kan släppa taget om, för att det finns något där som inte är riktigt utrett eller som inte kommer bli helt bra. Favoriten bland klassikerna är nog På Västfronten intet nytt (även om det inte är själva slutet som sådant, utan hans mentala resa som leder fram till det som är det som gnager sig fast). Det är också slutet jag uppskattar mest i t.ex. The Lord of the Rings, alltså det om hur livet inte blir riktigt som förväntat efteråt.

    Men det absolut bästa slutet, trodde jag, var på Wheel of Time. Skriver ”trodde”. För jag hade uppfattningen att Sanderson när han tog över skrev den sista boken. Och den slutar med att allas vägar leder mot den stora slutstriden. Men den slutar precis där. Dvs allas öden är fortfarande helt öppna. Vi får inte veta ett skvatt om vad som händer sedan eller hur det går.

    Tyckte det var ett helt fantastiskt slut på en så lång krönika! (och bland det mest udda jag någonsin sett).

    Fast det var ju inte så. Det fanns ju en bok till. Med ett mer ”traditionellt” slut.

    Lite antiklimax när jag insåg det. 🙂

    Men jag tycker fortfarande att det hade varit oerhört modigt att efter dryga 12000 sidor (eller vad det nu är) bara lämna hela avslutningen till läsaren.

    • Camilla Linde skriver:

      Det där var riktigt bra sagt tycker jag, ”något som inte kommer bli helt bra”. Det är precis den känslan jag gillar.
      Och lite synd att upplösningen där inte var som du trodde. Det hade verkligen varit ett spännande grepp, framför allt inom fantasygenren, att lämna slutet helt öppet sådär! Nästan så att det skulle motívera mig att ta mig igenom alla de där böckerna. Jo, jag har tänkt tanken, men det blir ju nästan ett tvåårsprojekt med tillhörande projektplan. Är de värda det?

      • Thomas skriver:

        Det är en svår fråga att svara på. Ur ett rent litteraturhistoriskt perspektiv, ja det tycker jag nog. Jag ångrar inte att jag har läst dem. Ur en del andra perspektiv, nja det finns andra fantastikböcker som är bättre redigerade, har en mindre spretig storyline, har mer trovärdiga karaktärer och är betydligt mer kompakta i sitt berättande.
        Men det är ju så personligt. Samtidigt; jag brukar citera Jo Walton som sa ”The end has to carry the weight of all the words that has gone before it”. Och det hade krävts något alldeles extra för att leva upp till det i just det fallet, så jag tror att många lägger ifrån sig sista boken med ett ”jaha”…

        • Camilla Linde skriver:

          Hmmm, jag är nog fortfarande inte helt såld på att läsa dem. Kanske när det där ”att läsa”-berget blir mindre (som om DET kommer att hända!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s