Hur fanfiction lärde mig att skriva

IMG_8645Jag var nog runt 11-12 när jag skrev min första riktiga fanfiction.
På den tiden kunde jag inte skriva, och det säger jag inte för att vara blygsam, det var så. Kanske inte konstigt med tanke på min låga ålder och erfarenhetsnivå.
Jag hade fått övning, ganska mycket dessutom. Jag plöjde bok efter bok och skrev i min lilla skrivbok från skolan, men det jag skrev var korta berättelser utan finess och med ett barns självklara naivitet. Jag ville skriva något längre, men det blev ändå alltid så att sista punkten kom att sättas efter bara ett tiotal sidor.

Det började på allvar med premiären av Sagan om Ringen. Min mor som länge talat sig varm om Tolkiens verk fick med mig till biografen. När jag gick in var jag något skeptisk men ändå förväntansfull. När jag gick ut var jag helt och hållet såld. Bara några dagar senare hade jag slukat de följande böckerna och efter sista meningen började jag direkt om med första.
När jag hade läst alla böcker jag kunde komma över som utspelade sig i den världen började jag bli frustrerad. Nu då?
Jag hade fått en minimal inblick i ett främmande universa som var så stort, så komplicerat, så lockande och så fantasieggande, men som jag nu var jag utestängd från igen. Jag fick inte veta mer men jag var ändå tvungen. Det var då jag började hitta på själv. Det var då jag skrev. Det var då mina berättelser växte sig längre och längre.

Jag var också ett stort fan av Harry Potter, och steget från fanfiction i en värld till en annan var inte långt. Många historier skrevs och jag hade så kul. Jag fick lära känna alla karaktärer på nytt, fick analysera och skapa teorier. Mina historier var fortfarande skräp, men det gjorde inte så mycket.

Det var inte förrän i gymnasiet som den stora vändningen kom.
Jag var uttråkad den kvällen och letade efter något att göra, när jag drog mig till minnes en sådan där töntig, liten fanfiction jag skrivit flera år tidigare. Den borde kunna göras mycket bättre, bestämde jag, och satte igång att leta efter den.
Tyvärr visade den sig vara spårlöst försvunnen, men jag mindes ändå ungefär vad som hade hänt. En påfallande attraktiv och populär karaktär som jag själv hittat på (och som var misstänkt lik en förbättrad version av mig själv) hade blivit förtjust i quidditch-kaptenen Oliver Wood, och efter en ganska grund intrig hade tanken varit att de skulle leva lyckliga och så vidare.
Jag började skriva. Min egen karaktär fick vara kvar, men med lite anpassning åt det realistiska hållet. Det hela inleddes med en segerfest som spårade ur, och det var då det hände.
Min karaktär revolterade mot mig!
Jag hade inte riktigt upplevt tidigare att karaktärer tar intrigen i egna händer (vilket de ju gör hela tiden numera), men utan att jag kunde hindra det, växte ett drama fram framför mina ögon. Döm om min förvåning när det istället för den snygga kaptenen, var Severus Snape, den illa omtyckta läraren i trolldryckskonst samt frekventa elevmobbaren, som blev hennes motpart.

Det blev en lång fanfiction som dessutom fick en uppföljare. Tillsammans var delarna i storlek med en ungdomsroman, och jag hade aldrig skrivit så uttömmande, helhjärtat eller mycket tidigare.
Språket hade fortfarande mycket att anmärka på, liksom logiken och dramaturgin, men jag hade börjat. Jag var igång. Jag hade hittat min ton och min genre.

De följande åren skrev jag för första gången mer än jag läste, och jag utvecklades i en rasande fart. Efter ett tag började jag också skriva på engelska, vilket gjorde gott för mina betyg.
Jag ville skriva annat än fanfiction, men jag visste inget annat än den där diffusa idén om sagoväsen jag hade haft i ett antal år. Jag kände mig inte färdig för det först, men till slut blev jag det.

Så jag vågade lämna min comfort-zone och snuttefilt. Jag öppnade ett nytt dokument. Öppnade en helt ny värld. Ett blad som var tomt på så mycket mer än tecken.
Sedan började jag skriva, och resten är historia.
Fanfiction har betytt väldigt mycket för mitt skrivande som det är idag. Fanfiction var min skolbänk. En skyddad sfär, där jag kunde utvecklas utan prestige. Där jag kunde skriva, bara för skrivandets skull, och där det inte gjorde något om det blev dåligt.

Jag har fanfiction, och de som skapade världarna jag lånade, att tacka för så mycket.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hur fanfiction lärde mig att skriva

  1. Maria V skriver:

    Det verkar som många författare börjar med fanfiction. Jag själv startade med väldigt Harry Potter-inspirerad text i 13-års åldern 🙂 En roman om kärleken till fanfiction är ju Fangirl som är väldigt intressant läsning! (och en bra bok)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s