Gästblogg: Christoffer Holst

Det där med att hitta nya kompisar…Foto_Bengt Alm

Av Christoffer Holst, författare

Att skriva en bok är speciellt. Jag minns fortfarande hur det kändes att skriva ut min första roman på en skrivare. 220 sidor. Det tog säkert en halvtimme innan alla sidor låg uppradade i högen. Och jag var så stolt. Tänk att jag hade skrivit alla dessa ord! Vilket unikt geni jag måste vara. Det höll inte något av de 33 912 förlag jag skickade manuset till med om. Så jag skrev en ny roman, och den fick faktiskt napp. I september förra året släpptes min romantiska komedi Mitt hjärta går på i bokhandeln. Det var en ganska sjuk känsla. Jag fick signera böcker, ha releasefest, studsa in i bokaffärer och skjuta undan högen med den senaste Läckberg (ärligt talat – snart har väl hon råd att typ köpa Thailand och bara bygga om det till ett privat vattenland?) till förmån för min egen lilla bokhög på skyltborden. Det var kul. Stressigt, konstigt och kul. Och sedan var sagan slut. I bokbranschen brukar man säga att en bok har en livslängd på max ett halvår. Så typ exakt nu har Mitt hjärta går på dött. Välkomna till begravningen allihopa, smörgåstårtan serveras till vänster, kistan står till höger om någon är sugen på att fälla en tår och säga några väl utvalda ord. Detta är förstås inte helt sant. I sommar släpps pocketen. Den billigare, kortvuxne lillebrorsan. Och det ser jag också fram emot. Men let’s face it: det är dags att gå vidare. Take the first step on a new journey, som Oprah skulle ha sagt.

Så: jag har skrivit en ny bok. Jorå. Den är till och med skickad till förlaget. De verkar gilla den och om allt går som det ska så dyker den upp i din bokhandel senare i år. Jag började skriva på den redan förra sommaren, men skrivprocessen har (som den brukar vara) varit en berg- och dalbana. Om någon undrar brukar mina skrivprocesser se ut så här:

  1. Jag får en idé. Herregud, vilken bra idé! Lägg av, så bra.
  2. Skrivandet inleds. Wow, vilket flyt. Boken kommer vara klar om en vecka. Kanske imorgon. Kanske efter lunch.
  3. Jag tröttnar lite. Är detta verkligen så bra? Är karaktärerna kul? Är jag ens duktig på att skriva?
  4. Jag är värdelös på att skriva. Det tycker i alla fall jag.
  5. Alla tycker jag är värdelös på att skriva. Till och med mitt förlag. Och min mamma.
  6. Allt som är fel i världen är mitt fel och bara mitt. Mitt liv är en dystopi.
  7. Nya idéer! Nya vändningar i dramaturgin!
  8. Jag är inte så vansinnigt värdelös, ändå.
  9. Jag är fan bra. Bäst. Släng kontrakten över mig! Tryck upplagor i tusental.
  10. Läckberg, ska vi dela på Thailand, eller? Jag vill ha en bar i min bassäng.

Och till slut är boken klar. Eller ja, ett råmanus i alla fall. Sedan är det dags för förlagssnack, omslag, redigering, planering, titel… Hela baletten. Men det som är läskigast är faktiskt inte att oroa sig över korrfel i texten eller att alla Storytel-lyssnare ska hata den. Det är att acceptera de nya människorna i mitt liv. De nya karaktärerna. När man skriver en bok blir karaktärerna som nya vänner. Jag vet att det låter så där fånigt författar-klyschigt, men det är sant. Pontus och Chavve från Mitt hjärta går på har blivit mina bästisar. Och nu är de nedsänkta under jorden för att ge plats åt nya bekantskaper. Och precis som i det verkliga livet kan det vara läskigt att lära känna nya människor. Hitta nya kompisar, förälska sig i det främmande. Det kan kännas konstigt, trevande, fel och pinsamt. Men också viktigt, roligt, underbart, livsbejakande och framför allt: pirrigt. För man måste ju våga lite här i livet.

Min nya bästis heter Pamela Persson. Hon är dokusåpadeltagare, drömmare, romantiker, Meatloaf-fan och ingen främling för leopardmönstrat. Jag hoppas ni ska gilla henne. Jag älskar henne.

 

 

Du kan besöka Christoffer Holst på hans facebooksida!

 

Det här inlägget postades i Debut, lördagsenkät. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Gästblogg: Christoffer Holst

  1. Thorbjörn skriver:

    Fan så bra skrivet 🙂

  2. Nina skriver:

    Ha, ha, ha! Härligt inlägg. Har hört talas om din bok i periferin, och nu blir jag lite sugen på att läsa den… 😉

  3. kuggekugge skriver:

    Tack för ett roligt inlägg! Ser fram emot nästa bok! 🙂

  4. Marie Hedegård skriver:

    Tack för lite raka puckar. Jag har ju hört det förut, det där med att en bok bara lever en kort stund. Men jag hade ju ändå hoppats att det inte skulle gälla just min bok. För just min bok är ju så fantastiskt bra.
    Min debutbok släpps om en vecka och jag befinner mig i det där härliga overkliga tillståndet, där jag inte kan prata om något annat. Nu är det bara releasefest och bokhandelssigneringar i huvudet.
    Men jag ser att du har gjort just det man måste göra, skriva en ny bok. Jag försöker koncentrera mig på det men jag är nog bara i fas 3 i din trappa. Det är alltså ganska långt kvar.
    Men den där Pamela Persson väcker faktiskt min nyfikenhet. Jag stiftar gärna bekantskap med henne. Lycka till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s