Känslan av att hålla sin bok i handen

camilla-linde-portrait-350-square

Det finns ofta ett par händelser i ens liv som är sådär avgörande. Milstolpar som sätter sig så hårt att du vet att de kommer att finnas hos dig för alltid.
Som den där första förunderliga kärleken, trevande kyssar i mörkret och känslan av att upptäcka någonting stort. Första gången du läser det som kommer att bli din favoritbok. Att få se ditt barn för första gången. Eller att stå på ett studentflak och ropa ”fy fan vad vi är bra” tills rösten spricker. Att vara fylld till bristningsgränsen av förvissningen att all världens möjligheter ligger framför en.

Och så det här.

Att hålla sin sprillans nya bok i handen.

12378009_10153431952746643_8538454388104470605_oJo, den kom faktiskt i torsdags! Jag visste inte ens att den var klar. Plötsligt ringde budfirman och berättade att de hade en pall att leverera. ”En pall vadå?” hann jag tänka, innan polletten föll ner. Min bok.

Min. Bok.

Timmarna som följde kunde jag knappt sitta stilla. Jag tittade ut genom fönstret med sådan frekvens att sonen till slut började säga: ”Mamma, den ko-mmer nog sart”, för att lugna mig.
Men min förväntan smittade av sig. Till slut stod vi båda två där och spanade. Trots att han inte riktigt visste vad vi tittade efter så förstod han att det var något stort.

Och till slut kom den. Rykande färsk från tryckeriet. Och den luktade så gott!
Jag har alltid hävdat att gamla böcker luktar godast. Ni vet, sådana där urgamla volymer som nog består mer av damm än av papper.
Men nu har jag ändrat mig.
De böcker som luktar allra godast är dina egna.

För det är ju nästan så att jag kan känna lukten av all tid jag lagt ner. Timmarna av slit, svett, hopp och förtvivlan. Jag tycker mig till och med kunna ana spår av en och annan tår. Ljumma saltstänk som absorberats av bokstäverna och orden, som bakats in i kärleken som jag öst ner i berättelsen.

Allt det finns nu samlat på 56 obläddrade sidor. Redo att skickas ut i världen.

Redo att hitta hem.

Och det hoppas jag såklart att den gör. I och med det här är en del på resan över för mig. Visst återstår det fortfarande saker att göra, marknadsföringsbiten har knappt hunnit börja. Nu kommer mycket handla om att vara ute på mässor och visa upp boken, göra skolbesök och sprida ordet.
Men den där stora delen, den riktiga delen, är över. Den som handlar om att skapa någonting ur ingenting. Om en idé som bara existerar i mitt huvud och på pappret.

Som existerat bara för mig.

Nu finns den idén ute för alla att beskåda. Att bedöma. Jag kan inte längre skydda boken, inte komma med förklaringar som att ”den är inte riktigt färdig ännu”, eller ”tänk inte på gestaltningen, den ska jag fixa till sen”.

Den kommer få stå på egna ben, och ge sig ensam ut i världen. Kanske kommer den att mötas av kärlek, kanske av ogillande, kanske av ointresse.

Men det finns ingenting jag kan göra åt det.

Jag har ännu inte vinkat av något barn in i vuxenlivet. Jag har inte tittat på medan de packat ihop sina saker och gjort sig redo att lämna mig. Men jag kan tänka mig att det är lite såhär det känns. Att se på med lika stora delar förväntan och skräck när barnet tar steget ut i det okända. Att känna hur det rycker i händerna av viljan att hjälpa till, samtidigt som du vet att du bara kan se på.
Och försöka känna dig trygg i förvissningen att du gjort ditt bästa för att förbereda dem.

Jag hoppas att du ska landa väl, Snack. Ibland blir det säkert lite skumpigt, men bättre det än att du inte landar alls.

Jag hoppas att andra ska få lika mycket glädje av dig som jag har haft. Det har stundtals varit väldigt frustrerande, det ska jag inte sticka under stol med. Då och då har jag faktiskt varit sugen på att kasta ut dig och låsa dörren.

Trots det är det ändå med sorg jag ser dig flyga iväg.

Lycka till, Snack. Lycka till ute i världen.

 

 

Annonser

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, Camilla Linde, Debut, science fiction. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Känslan av att hålla sin bok i handen

  1. Nina skriver:

    Oj vilket fint inlägg! Men jo, kärlek till det egna man skapat – hur beskriver man den för andra? Tror du just lyckades. 😉

  2. annaahlund skriver:

    Vilket väldigt fint inlägg ❤ Åh, känslan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s