Vidare om prestationsångest

IMG_8645Trots att jag inte ens har ett färdigt omslag ännu så börjar det sakta gå upp för mig. Att jag har skrivit en hel bok har jag nog förstått, men det här med att den snart ska bli tillgänglig för exakt alla som vill läsa.

Jag är fortfarande ganska dålig på det här med hisspitch (att väcka intresse genom ett fåtal meningar) och brukar mest svamla fram något om att jag skriver fantasy om folksägner i ett nutida Sverige, men trots detta blir folk faktiskt väldigt nyfikna och ställer följdfrågor. Det jag skriver verkar så ett frö av läslust hos en bredare publik än den rena fantastik-publiken. Så långt, allt väl. Det är nämligen därefter det där uttalandet kommer. Det där som får mig att vilja springa hem och radera hela manuset för att flytta in under en sten i resten av mitt liv.

De säger att de vill och tänker läsa min bok.

Det borde ju egentligen vara en positiv grej att höra, men för mig kommer det med en glädje skuggad av rädslan att väcka besvikelse. Att jag kanske har snackat mig lite för varm om mina böcker. Att folks förväntningar blivit för höga, och att dessa inte kommer uppfyllas av mitt infantila klotter (vilket det snabbt förvandlas till i mitt paranoida huvud). Jag kanske egentligen borde säga att jag skrivit en ganska tråkig bok, så att folk åtminstone har en chans att bli positivt överraskade.

Nåväl, jag kan alltid trösta mig med det faktum att flera personer redan har läst boken och tyckt mycket om den. Rent logiskt borde det ju finnas i alla fall någon stackare där ute i min framtida läskrets som håller med. Och på riktigt – så pass mycket förtroende har jag ju ändå för mitt förlag att jag förstår att de inte väljer att publicera skräp.

Men då kommer vi till nästa nivå av det hela – recensioner. Att jag kommer få dåliga sådana räknar jag kallt med, det verkar ju alla få åtminstone ibland, men tänk om jag inte får en endaste bra? Vad ska jag då använda som dragplåster? Tänk om jag inte får ett enda positivt omdöme att trycka upp som ett säljande citat?

Och det sista och läskigaste – de som är som jag. Som verkligen brinner för fantastik och folksägner. De som har en egen bild av näcken, kan alla sägner om skogsrået och är vän med varenda vätte. Det är de jag är räddast för. Jag har ju gjort en egen tolkning av det hela, och även gjort vissa utsvävningar. Jag har klippt och klistrat, hittat på och tagit bort för att få allt att passa in i en nutida skönlitterär historia. Tänk om folk tycker att jag förstör? Det är det sista jag vill. Jag har ju till och med drömt mardrömmar om att Ebbe Schön anlitades som faktagranskare till mitt manus.

Så hur hanterar man all denna paranoia? Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag snart kommer kastas in i hela cirkusen, och det kommer vara en omvälvande resa. Det bästa jag kan göra är nog att dyka med huvudet före.

Och egentligen vet jag ju. Folk kommer gilla min bok, den är inte skräp. Andra folk kommer ogilla den ändå.

Och det måste få vara okej.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s