Min bok, mina människor

7D__8786 2I fredags kom den, lastbilen med fyra kartonger innehållande 200 exemplar av min alldeles egna bok. Vilken grej!
Det var verkligen en väldigt speciell känsla att stå där med sitt eget verk i handen. Att bläddra i den, att läsa ett stycke text lika välbekant som min egen hand. För det var mitt stycke, det var min text som prydde sidorna i denna ack, så vackra bok. Just den delen, att se de där orden jag jobbat så hårt med, i det forum de alltid varit tänkta för, men som varit så långt ifrån självklart, det var mäktigt. Oerhört mäktigt.
Jag bläddrade fram och tillbaka, med ett stort fånleende klistrat i ansiktet. Försökte förstå att det verkligen hände, att drömmen äntligen manifesterat sig i 237 fysiska sidor text. Det är faktiskt inte en helt självklar grej att ta in och det tog följaktligen en stund.

Slutligen bläddrade jag så fram till de två sista sidorna; Författarens tack, och fånleendet stillade sig till förmån för en aldrig så liten klump i halsen och en hotande tår i ögonvrån. Av någon anledning blev jag så rörd av att se dem i tryck: Namnen på mina människor. De som stöttat, pushat och funnits där under hela processen, som inspirerat och kritiserat, berömt och påpekat. Och så de två som inte fick finnas med under just den här delen av mitt liv, men som i allra högsta grad förtjänar allt tack jag kan frambringa. Det kändes på något sätt till och med större än att se mina ord indelade i stycken och kapitel. Det blev verkligt på ett helt annat plan att se namnen på dessa människor som betyder så mycket för mig på ett eller annat sätt. Hur många gånger har jag inte läst ”Författarens tack” och funderat på vad jag själv skulle skriva i ett sådant? Längtat hejdlöst efter just den möjligheten?

Många gånger.
Nu behöver jag inte längta längre, jag har gjort det. Jag har fått tacka och jag har menat det med hela mitt inre.
Det enda som återstår nu är den fasansfulla tanken att jag kanske kan ha glömt någon viktig som borde ha tackats. Måtte det inte vara så, och om det trots allt skulle vara, måtte jag aldrig komma på det…

DSC_0033

Det här inlägget postades i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Min bok, mina människor

  1. Agneta skriver:

    Wow! Vilken speciell känsla det måste vara …

  2. annisvensson skriver:

    Å vad härligt att få en trave med sina egna verk! Grattis! Jag förstår verkligen glädjen och det där med Tack-delen. Min bok är inte klar, men tack-delen har fyllts på vartefter jag skrivit. Så otroligt viktigt med allt stöd och pepp på vägen, Det är sannerligen svårt att skriva en bok. Jag gläds med dig och de andra debutanterna. Och en dag hoppas även jag få skåda en trave böcker. Mina egna 🙂

    • Jannice skriver:

      Tack! 😀 Det är väldigt viktigt med stöd och pepp, det är nog ensamt att skriva en bok, utan att ha omgivningen med sig skulle det förstås vara ännu värre… För övrigt är jag övertygad om att du också kommer få hålla i din egen bok snart, bara du har bestämt dig för det. Kör på och lycka till! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s