Skriv det du känner till … eller?

camilla-linde-portrait-350-square

Året var 2006, eller möjligtvis 2007. Minnet sviker mig gällande detaljerna, men det är trots allt inte själva årtalet jag ska berätta om. Jag hade i alla fall tagit modet till mig och börjat läsa en kurs i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet (eller Växjö universitet som det hette då).
Det var minst sagt nervöst. För första gången skulle okända personer läsa mina texter. Inte bara läsa. Bedöma. Ett viktigt inslag under kursen är feedback.
Så var det skrivet, så skulle det bli.

Jag minns fortfarande texten jag jobbade med. Den som jag verkligen trodde skulle bli min första roman (och som nu lever en borttynande tillvaro på en gammal hårddisk någonstans). Den handlar om en gammal man på ett äldreboende, som finner tröst i sin monotona vardag genom att hitta på historier. Han sätter sig själv i centrum för alla möjliga sorters historiska upptäckter och äventyr och berättar dem gärna för alla som kan tänkas vilja lyssna.
De flesta vill det inte.
Men så kommer Sara in i hans liv. Sara är en nyutbildad sköterska som börjar uppmuntra honom i hans fantasier, för hon ser att det får honom att leva upp. Det skapar konflikter i relationen till hans barn, som inte alls är särskilt förtjusta i att hon eldar på hans ”galna hallucinationer”.

Det var ingen perfekt text eller perfekt idé. Jag hade fortfarande mycket att lära, men jag var väldigt entusiastisk i mitt skrivande. Det fanns liksom inga murar jag inte kunde klättra över. Det kändes som om allting var möjligt. Det var den känslan jag hade när jag med skälvande självkänsla lämnade ifrån mig min text.

Och blev brutalsågad av en av de andra kursdeltagarna.

Jag sparade inte kommentaren men fortfarande, efter så många år, minns jag den nästan ordagrant. Det var wikipedia-kunskap utan någon som helst känsla.
Utom i ett fall.
Den del i texten som handlade om en tax.

Jag minns att kursdeltagaren skrev att han tyckte att jag borde skriva om hundar istället, för det verkade vara någonting jag kände till. Trots att min historia egentligen handlade om något helt annat.
Och det där är något som hängt kvar. Inte bara sågningen, även om den i sig gjorde väldigt ont att ta emot, utan just den där åsikten.

Skriv det du känner till.

Våga dig inte på att försöka någonting annat, då ser du ju vad som kommer att hända. Kaos och anarki. Eller i alla fall wikipedia-kunskap utan känsla.
Och jag … förstår det bara inte. Det tog ett tag för mig att våga erkänna det, år faktiskt. Då när det hände trodde jag så blint på det. Men det gör jag inte längre.
För det är ju nästan det där som är det roligaste med att skriva. Att vidga sina vyer, röra sig utanför sin comfort zone, att lära sig något nytt. Om jag bara skulle skriva om det jag känner till blir det snabbt ganska trist. Det skulle alltid vara en viss typ av människor som gör en viss typ av saker. Och så vill i alla fall inte jag skriva.

Det finns såklart risker när du skriver om ett ämne du inte känner till.
Den första blev tydlig i mitt fall. Lär du dig alltför ytligt om ett ämne blir det svårt att skapa en egen bild. Du utgår hela tiden från någon annans bild, deras ord, deras beskrivningar. Risken är då stor att det blir just sådär platt som det blev i min text.

Den andra risken, som nog är mer vanligt förekommande bland de som verkligen gillar att göra research, är att texten blir för tung av det där nya häftiga som du lärt dig. Det blir liksom svårt att stoppa sig själv, att avgöra hur mycket fakta som texten mår bra av, hur mycket läsaren behöver veta. Det finns en risk att du brer på alldeles för mycket.

Jag gav mig på det här igen, ett par år senare, när jag började skriva en barnbok om tidsresor. En del av berättelsen utspelar sig under slaget vid Waterloo. Jag hade inte särskilt bra koll på vad som egentligen hände där. Därför började jag plöja böcker. Och bildgoogla. Och ställa frågor.
Till slut kunde jag allt om uniformsfärger och de olika truppförflyttningarna, vilka vapen som var vanligast. Men också vad soldaterna åt i fält, vilka det var som stred, hur de pratade, vilka dagliga rutiner som fanns i lägren när de väntade på striden.
För det är ju just de där detaljerna som ger texten form. Som gör platt information till någonting som lyfter, som flyger på egan vingar.

Det var svårt, men samtidigt väldigt, väldigt roligt. Jag har nog aldrig lärt mig så mycket om en enskild händelse som jag gjorde då.

Så, några tips för att skriva om sånt du inte känner till, samtidigt som du undviker den där platta känslan:

  • Lär dig mycket.
    Men använd inte allt. Kan du ämnet bra är det lättare att skapa den där egna bilden, att sålla vad som är relevant för den historia just du vill berätta.
  • Involvera bekantskapskretsen.
    Ibland har folk nördiga sidor du inte ens vet om. För visst kan det vara rätt roligt att den där gamla skolkamraten faktiskt utbildat sig till kriminaltekniker?
  • Hör av dig till specifika grupper.
    Om du exempelvis skriver om en lärare och vill veta vilka rutiner de kan ha i sitt jobb… Ta kontakt med någon! Finns ingen i bekantskapskretsen, prata med lärarna på en skola i närheten. Det kan kännas jobbigt att störa, och vissa vill säkert inte ställa upp. Men andra kommer vilja göra det. Det är ju faktiskt ganska smickrande att någon vill veta detaljer om just ditt liv, att få dela med sig av något du kan.

Och framför allt. Låt dig inte skrämmas. Låt inte någon säga att du inte kan.

Nuförtiden skriver jag ibland om hundar. Fast bara när jag själv vill.
Jag skriver ju om monster och elektriker och onda datorprogram och rymdskepp också.
Trots att jag inte vet särskilt mycket om det.

 

 

Annonser

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, Camilla Linde. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s