”Som om Tintin blivit återfödd av Douglas Adams”

Jag skulle egentligen skriva ett helt annat inlägg. Men efter vad som hände idag (tisdag) så finns det liksom inte plats för något annat inom mig. Allting på insidan är en väldig röra av regnbågar och rymdraketer och dansande enhörningar med steppskor.

Snack har nämligen fått sin alldeles första recension!

Och det var med blandade känslor jag lät muspekaren vila över länken. Konstigt, kanske många skulle tycka. Att få en recension är väl något odelat positivt? Någonting som alla som skrivit en bok ser fram emot? Men det är inte så lätt, eller hur? Bara för att någon recenserar din bok behöver de ju inte … gilla den.

Jag hade noga förberett mig för att läsare inte skulle tycka om den. Okej, jag ljuger – jag har försökt förbereda mig, men sanningen är den att jag fortfarande är helt jäkla vettskrämd över att någon inte ska göra det. Vilket är knasigt, förstås. Det är ju högst troligt att någon av de personer som läser boken helt enkelt inte kommer att tycka om den. Flera säkert. Jag gillar inte allt jag läser, eller äter, eller hör på radion. Varför skulle andra människor vara annorlunda? Det är fullkomligt logiskt.

Så varför lyssnar inte min hjärna?

Jag blev i alla fall tipsad om att bokbloggaren Bokhuset (som har en massa briljanta lästips och recensioner) postat en recension. Med svettblanka tangenter öppnade jag länken.

Den första delen fick något att klösa runt i magen, som ett vilt litet djur som ville ut:

”Jag var lite orolig när jag tackade ja till den här boken, det ska erkännas. Snack Parrows, kapten Hammock och en Tintin-kopia på omslaget, risken för en ripoff från andra kända verk kändes överhängande.”

Hoppet sjönk. Den där rösten som alltid finns långt bak i huvudet började genast viska. De tyckte inte om den, såklart att de inte tyckte om den. Trodde du egentligen något annat?

Men den där rösten är ju ingenting man ska lyssna på. Jag läste vidare.

”Som mina trogna läsare vet är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams min ständiga följeslagare här i livet. Boken som alltid haft en given plats i min resväska och numera pryder bokhyllan med sina slitna sidor. En älskad bok. Så när jag säger att Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ger mig samma känsla som Liftarens guide, så förstår ni kanske hur mycket jag gillar det här.”

Någonstans där slutade det oroliga inom mig att krafsa. Faktum var att det kändes som att det gått och tvärdött, eller i alla fall slängt i sig en massa mat och hamnat i ett rejält paltkoma.

Jag läste recensionen igen, och sedan ännu en gång.

Det är svårt att sätta i ord, vad som händer inne i en. Hur det känns att läsa de där orden. När den som recenserat verkligen förstått hur du menat. Som tycker att du träffat rätt i det som du slet så med, som du nojjade så över (är språket för svårt? Går det för snabbt? Kommer ens barnen tycka att det är roligt?).
Det är känslan av något lugnt och tungt och samtidigt sprudlande och sprittande som sjunker genom kroppen.

När jag kom till recensionens sista del var jag faktiskt lite tårögd.

”Som Tintin blivit återfödd av Douglas Adams. Så känns det här. Kärleksfull nostalgi med stora doser av skruvad rymdhumor. Jag vill genast ha nästa bok. Helst igår.”

Det kommer såklart inte att vara såhär hela tiden. Det som här lyfts fram som spännande och intressant kommer någon annan inte tycka om. Jag vet det.

Men just nu spelar det ingen roll.

(Recensionen finns här i sin helhet.)