Det läskiga tyckandet

7D__8786 2Nu har min bok varit ute på marknaden i två veckor, och redan innan dess fanns den tillgänglig för bokbloggare och andra recensenter. I och med det har jag tagit klivet in i en helt ny värld. Från att ha haft total kontroll över vilka som fått läsa det jag skrivit, och då bara såna som mest troligt skulle ha snälla saker att säga, har jag nu gått till att fullständigt tappa just den kontrollen. Jag vet absolut ingenting om vad jag har att vänta mig och från vilka håll, dels eftersom jag inte har nån aning om vilka som köper boken och dels eftersom recensionsexen skickas ut av förlaget. Det är både superskrämmande och jättehäftigt på samma gång. Tre gånger har jag tack vare att förlaget repostat och taggat mig hittat bilder på Instagram som lagts ut av läsare på väg att ta del av och bedöma min bok. Vilken fullkomligt bisarr känsla att hitta min bok i flödet hos för mig helt främmande människor.
Bisarr och faktiskt helt jävla underbar. Det är superhäftigt! För att inte tala om kicken när recensionerna sedan är till bokens fördel, det är ju då man påminns om att det faktiskt är värt det att inte bara skriva för byrålådan, utan låta andra ta del av ens formuleringar. Den där stolta känslan, inte helt olik den man upplever när ens barn får beröm, när främlingar skriver att de saknar ens huvudkaraktär efter att ha läst ut boken, den är oslagbar. Då vill man bara sätta sig och fortsätta skriva, skriva, skriva. =)

Nu har jag också hittat en recension som inte alls var positiv men vars innehåll jag inte vill avslöja pga spoiler, och jag blev faktiskt inte ens lite självmordsbenägen. Det känns skönt, jag har varit så rädd för hur jag kommer att reagera när nån ofrånkomligen kommer att ogilla min bok, men det är okej. Jag hoppas förstås att det inte ska bli nån vana att jag stöter på såna recensioner, men det är okej. Det är naturligtvis en träningssak, att inte ta till sig av det negativa utan istället fokusera på det positiva. Det vet ju alla, om tio personer säger nånting snällt och en person säger nånting elakt, så är det den enda elaka kommentaren som fastnar medan de tio positiva dukar undan i skuggan av det onda. Jag ska försöka hindra det från att hända. Det kommer garanterat bli tufft emellanåt men som sagt, det är en träningssak. Och nån slags träning ska jag väl ägna mig åt jag också. =P

Det här inlägget postades i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s