Dialoger – flugor och smällar

IMG_8645Eftersom att det här ämnet erbjuder oändligt material, är intressant att skriva om och förhoppningsvis även att läsa om så tänkte jag helt enkelt fortsätta ge er del av mina tankar.

En dialog i dess renaste form är helt enkelt minst två parter som för en konversation. Det behöver inte ens vara två personer, det kan exempelvis vara en person som samtalar med sitt inre jag.

Som skrivande så får man ofta rådet att komprimera och rensa bort, och att göra det utan förskoning. Det är ett bra råd tycker jag, det gör att texten får en betydligt större koncentration av substans.

Det är också ett råd som är ganska relevant för dialogskrivande.

Jag gillar dialoger med en bakgrund. Att det inte bara handlar om konversationen, utan att något annat händer runt omkring. Det gör det också betydligt enklare att gestalta karaktärernas sinnesstämning.

Det behöver inte alls vara extremt, de behöver inte utkämpa ett episkt krig bara för att kunna diskutera middagsmaten (men någon gång vill jag skriva den dialogen).

Betänk skillnaden mellan två karaktärer som diskuterar en för handlingen relevant fest de ska gå på i helgen medan de står stilla i en icke uppmålad miljö, och samma diskussion som förs medan de exempelvis rör sig genom en stökig skolkorridor på väg till en lektion.

Kanske händer något viktigt där i korridoren medan konversationen hålls.

Det är så jag brukar försöka tänka. Kan man slå två flugor i en smäll?

De ska ha en konversation, och sedan ska de även råka ut för eller förflytta sig till en grej. Kan man baka ihop de två istället för att ha det som två separata scener?

Det ger också mycket utrymme för gestaltning. Istället för att med jämna mellanrum tala om hur en karaktär beter sig, så kan man utnyttja bakgrundsutrymmet i exempelvis dialoger för att visa det.

Istället för att tala om att ”Britta hade ett hiskeligt humör”, så kan man låta henne krocka med någon under en dialogscen och visa hennes reaktion.

Det gör också att läsaren hålls uppmärksam och intresserad. Generellt tycker jag det är bra att inte göra en text för repetitiv. En lång dialog kan behöva små pauser för att bryta läsmönstret man kommer in i.

Sitter det två karaktärer i en fiskebåt och avhandlar ett ämne som tar tid? Låt en av dem få en fisk på kroken efter en stund. Hur reagerar karaktärerna på detta? Kan fiskelyckan (eller olyckan, fisken kanske släpper) påverka i vilken riktning konversationen går efteråt?

Kort sagt, jag tycker att det är bra att väva samman det rena samtalet med händelser som sker runt om.

Och så klart, kom ihåg dialogernas julgran. Kallprat är ett sådant pynt som kan vara fint om man väljer rätt, och hänger upp det sparsamt på rätt plats, men i för stor mängd blir det överflödigt.

Det är nog också viktigt att understryka att man FÅR gå ifrån riktlinjerna ibland. Jag berättar ibland saker om en karaktär utan gestaltning. Jag har scener där de mest pratar utan spännande bakgrund. Man klär sin egen julgran, och andra kan komma med smakråd, men hur den faktiskt ska se ut får man bestämma helt själv.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s