Att skriva barnböcker är väl lätt?

camilla-linde-portrait-350-squareDet finns en sorts uppfattning om att det skulle vara lätt att skriva barnböcker. I alla fall lättare än att skriva en ”riktig” bok (ja, redan där märks attityden ofta tydligt). Det är det såklart inte. Trots det hör jag det titt som tätt. Kanske är det på grund av det korta formatet? Att många tror att det är lättare att skriva kort än att skriva långt. För mig är det precis tvärtom. Att skriva långt är lätt. Att däremot formulera mig kort och precist… det är väldigt svårt.

Det finns nog också en uppfattning om att barn inte är en lika ”kräsen” målgrupp. Att historien inte behöver vara lika bra helt enkelt. Vilket jag absolut inte håller med om. Tvärtom ställs det högre krav på själva berättelsen eftersom det inte går att gömma sig bakom fina ord och formuleringar. Det måste finnas något där, i kärnan.

Det är inte särskilt lätt att skriva en barnbok.

Men den utmaningen bleknar ändå i jämförelse med en annan.

Att sälja in en barnbok till förlag.

Jag har skrivit ett antal barnboksmanus, både kapitelböcker och bilderböcker. Alla (utom en viss rymdpirat) har i dagsläget blivit refuserade, av alla förlag. Som barnboksförfattare är det lätt att känna sig riktigt, riktigt värdelös. Att det du skriver inte är intressant för någon.

Men så är det förstås inte. Jag skulle vilja påstå att just barnboksmarknaden är en av de allra svåraste att slå sig in på. Varför då? För att förlagen är extra kräsna? För att det ges ut färre barnböcker? Jo, kanske.
Men jag tror att den största anledningen är att barnboksmarknaden är den bokmarknad som styrs allra mest av traditioner.

Att kliva in i en bokhandel och gå till barnavdelningen är en fantastisk upplevelse. För det finns ofta så väldigt mycket. Hylla efter hylla med färgglada böcker i alla möjliga former och storlekar. Känslan av ett oändligt antal världar precis under dina fingertoppar.

I alla fall tills du tittar närmare på titlarna.

En hylla består av Alfons. Två av Astrid Lindgren. Det finns en med Pettsson och Findus, en med Elsa Beskow och lite Mamma Mu.

Någon som direkt kan gissa vad dessa titlar har gemensamt?

De är inte direkt purfärska, va? Men ändå dominerar de. Fortfarande. Är det för att de är så hysteriskt bra, så unika att ingen annan bok någonsin kommer att kunna mäta sig med dem? Att deras plats på barnbokstronen för alltid är ohotad?

Njae. Visst är de bra, men jag tror snarare att det beror på något annat. Jag tror att de böcker vi läser som barn sätter sig extra djupt. Kanske tillsammans med minnet av den där speciella vuxna som läste för oss. Som fick oss att känna oss älskade och sedda och uppmärksammade. Som upptäckte nya världar tillsammans med oss.

Det finns en underbar nostalgi i det där. En nostalgi som vi såklart vill föra vidare till våra barn.

Frågan är bara om det alltid är bra. Att klassikerna är så dominanta på marknaden gör det väldigt svårt för nya författare att få in en fot. För nya berättelser att berättas. Berättelser, som i ärlighetens namn kanske är mer anpassade efter tiden vi befinner oss i just nu.

Det är svårt. Sonen här hemma älskar Alfons. Han skulle kunna läsa Alfons morgon, middag och kväll, framlänges och baklänges. Men jag vill bredda hans värld. Ge honom andra tankar och influenser. Så med jämna mellanrum presenterar jag in något nytt. Det blir protester i början, såklart, men efter ett par sidor är han ofta fast. Och han hittar helt nya favoriter.
Inte alltid förstås. Vissa böcker vill han inte höra igen, och det gör mig glad. Det betyder att hans smak utmanas. Att han utvecklar en känsla för vad just han gillar.

Att han blir en läsande varelse.

Men det är som sagt svårt att komma förbi de där klassikerna. Därför tänkte jag tipsa om ett par böcker som älskas här hemma.

borttappadBorttappad av Shaun Tan

Givetvis börjar vi med lite science fiction. Här i helt underbara Borttappad, en av mina absoluta favoritböcker. Jag skulle beskriva den som om det där underliga som kan flimra förbi i ögonvrån har fått liv och blivit till en bok. En fantastisk fin berättelse om att hitta sin plats i världen.

Åh nej, Bruno av Chris Haughton

Bruno vill vara en duktig hund. Han försöker vara duktig. Men han vet inte riktigt om han kan. Framför allt det öppna slutet har varit en stor källa till funderingar här hemma.

Ture torsk torsdag av Erik Magntorn            9789185311378_200_ture-torsk-torsdag

Det här är berättelsen om en helt vanlig torsdag. Och om Ture som trasslar till det när han vill träffa Tea. Erik Magntorn har haft missionen att skriva en bok där i stort sett alla ord börjar på bokstaven T. Och det funkar förvånansvärt bra! Det här har varit en favorit sedan lång tid tillbaka.

Tesslas pappa vill inte av Åsa Mendel Hartvig

Om hur det blir när en pappa en morgon inte alls vill göra tråkiga saker som att gå till jobbet. Igenkänningsfaktorn hos de mindre läsarna är stor!

9789187033391_200_stormvalenStormvalen av Benji Davies

Om att vara ensam och hitta någon att dela ensamheten med. En bok med fantastiska illustrationer.

Bockarna Bruse på badhuset av Bjørn Rørvik

En modern twist på den klassiska sagan. Och den bok jag tycker är allra, allra roligast att läsa högt. När trollet har sönder en badboll genom att sätta sig på den, och gastar ”Jag tror jag släppte en fjärt!” är det inte bara sonen som fnissar.

En bok som jag är grymt sugen på att läsa, men som inte kommit ut ännu är molnfagelMolnfågel av Yu Rong och Gu Li. Den har utsetts till kinas vackraste bok. Det är lätt att förstå varför.

Öppna världar, stäng dem inte. Och för all del, läs de gamla favoriterna. Se hur ditt barn också älskar dem.

Men läs annat också.

Hitta nya favoriter tillsammans.

 

 

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, Camilla Linde, Debut. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att skriva barnböcker är väl lätt?

  1. Ping: När det talas om censur | Debutantbloggen

  2. Ping: Varför jag älskar underdogs | Debutantbloggen

  3. Jag tror faktiskt att det där problemet åtminstone delvis sitter ihop med den här frågan om åldersindelning som du varit inne på tidigare. Eller med föreställningen om att det inte går att läsa barnböcker (särskilt inte bilderböcker) som vuxen, det vill säga vuxen utan barn. För det är ju det som gör att väldigt många bara har läst de bilderböcker som de själva läste som barn, när de plötsligt har barn själva. Och då blir naturligtvis steget större att testa något helt nytt, för alla vill väl ge sina barn sådant som man vet är bra och som man redan har en relation till, tycker om. Jag tror att om det betraktades som naturligt (eller i vart fall, inte fullt så onaturligt) att läsa barnböcker som vuxen utan barn så skulle det här problemet inte finnas. Då skulle ju fler ha fått chansen att upptäcka nyare förmågor och nya stilar, och det viktigaste av allt: fler skulle ha fått chansen att upptäcka vad de själva gillar och inte gillar i det rika utbudet, och alltså kunna navigera med självsäkerhet även bland helt nya och olästa böcker. Det här är lite av en personlig käpphäst känner jag. Men tänk. Om jag inte hade vågat läsa bilderböcker som vuxen utan barn så skulle jag helt ha missat Pija Lindenbaum, Anna-Carin Tidholm och Saun Tan. Och som förälder skulle jag antagligen ha fastnat i Alfons Åberg-träsket även jag, åtminstone till en början.

    /Liv

    • Camilla Linde skriver:

      Du är så klok, Liv. Jag tror att världen skulle bli så mycket bättre om ALLA vuxna läste bilderböcker ibland. För det är ju faktiskt ett helt annat sätt att berätta en historia. Allting står inte utskrivet i texten utan mycket tolkas också in i bilderna. Det är egentligen väldigt avancerat.
      Och jag tror också att det är de där jäkla åldersindelningarna som ställer till det. Och det som också gör att många barn och föräldrar missar fantastiska böcker som de skulle älskat, för att de tillhör ”fel” ålderskategori. Och tänk, om föräldrarna hade kunnat visa att vuxna också kan läsa bilderböcker hade det säkert inte setts som så ”barnsligt”. Det hade verkligen kunnat öppna upp läsandet för många barn tror jag.

      Sicken tur i alla fall att du brutit dig ut ur det och kunnat upptäcka nya favoriter. Heja ❤

  4. Anna skriver:

    Så sant som du skriver! Barnböcker är inte en enkel kategori, men ibland kan man ju undra vad som ges ut… Har lånat så många böcker med totalt menlösa berättelser som varken jag eller barnet förstått sig på. Sedan kommer det pärlor och jag ska verkligen testa dina tips. ”Else-Marie och småpapporna” och ”Adjö, herr Muffin” är mina tips på böcker som gillats!

    • Camilla Linde skriver:

      Åh, tack! Toppenbra med fler tips! ”Adjö, herr Muffin” är en av mina favoriter också. Det är svårt att hitta böcker för små barn som hanterar döden på ett bra sätt, tycker jag.
      Och jag håller verkligen med om de där menlösa berättelserna, eller berättelser som är skrivna utifrån ett väldigt vuxet perspektiv. Då kan jag också undra hur de tänkt!

  5. Shaun Tan är en favorit. Den kinesiska boken blir jag väldigt nyfiken på. Roligt med tips på barnböcker, och särskilt bilderböcker, eftersom jag så sällan läser den genren själv. 🙂

    • Camilla Linde skriver:

      Det är en grymt underskattad genre, kan jag tycka. Bra bilderböcker tycker jag funkar för vuxna också, som just Shaun Tan. Det finns ju ett väldigt filosofiskt djup i många av hans texter! 🙂 Kanske bilderboken kommer att få ett uppsving även bland vuxna nu när det blivit så populärt att färglägga? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s