Lördagsenkät: Vilken plats tycker du mest om att skriva?

Glöm inte bort att om ni har någon fråga som ni vill att vi ska svara på så är det bara att kommentera det här inlägget så svarar vi nästa lördag!

 

GB_Karl_Modig_1

Karl: Stadsmiljö! Jag älskar storstäder om natten (kanske särskilt Stockholm). Taxibilar, fulla människor, spyor i tunnelbanan. Det är då jag känner mig som mest hemma, i alla fall i skrivandet. Jag vet inte riktigt varför, men det finns något spännande i alla främmande människor som är ute och rör sig. Sen verkar jag också ha en förkärlek till gläntor, men det är i städer som jag trivs bäst.

 

 

 

Charlotte CederlundCharlotte:  Man skulle kunna tro att det här är en enkel fråga att besvara men det är det banne mig inte. För jag vet inte vad jag föredrar. Just nu skriver jag på uppföljaren till min debutroman som utspelar sig i Lappland. Då blir det mycket skog, snö och ensliga byar. Och jag älskar det. Men så skriver jag också på en skandinavisk dystopi och då är det storstad, framtida arkitektur och högteknologi som gäller. Och jag älskar det. Summa summarum så verkar inte typen av miljö spela så stor roll för mig, när jag bott in mig i den tillräckligt (som man ju gör under ett längre skrivprojekt) gillar jag den oavsett!

 

IMG_8645Ida: Jag gillar att skriva i samma miljöer som jag föredrar i verkliga livet. Det är miljöer jag ofta befinner mig i och lätt kan relatera till. Jag vet hur det luktar, hur detaljerna ser ut och hur vinden blåser. Således skriver jag allra helst om skogsmiljöer, ensliga torp och landsbygd. Även små samhällen och städer känner jag mig rätt hemma i. Jag känner mig riktigt obekväm i storstadsmiljö och har dålig uppfattning om hur den fungerar, så det förekommer i stort sett inte i mina böcker. I framtiden kanske, om jag ska skriva en scen som ska vara sådär krypande stressig och kvävande, då skulle jag kunna utnyttja min egen känsla till det.

 

Profilbild

Anna: Uppsala! Det ligger ett skimmer över Uppsala som passar så väldigt bra för den typen av historier jag skriver. Det är något med det gammelakademiska och husen och trädgårdarna som blir så fint ihop med förälskade ungdomar. I Du, bara har jag flera miljöer som var helt underbara att skriva, bland annat en pappershandel, ett båthus på landet och ett hustak med utsikt över hela stan. Sen tycker jag att det är något speciellt med att beskriva folks rum, den lilla värld som säger så mycket om den som bor där.

camilla-linde-portrait-350-square

Camilla: Som person tycker jag väldigt mycket om naturen, så det borde väl vara det mest logiska svaret.
Men ska jag se till mina texter så är det inte så. Där finns det en annan plats som kommer tillbaka gång på gång.
Småstäder.
Och inte sådär pittoreska, fina små städer med trähus och kullerstensgator. Utan bortglömda hålor där tiden nästan verkar existera i ett vakuum. Utan att någonting förändras. Inskränkta städer, som andas av känslan av att aldrig kunna ta sig därifrån. Av krossade drömmar och ett liv som aldrig blir som du tänkt dig.
Jag kan egentligen inte säga att det här är den plats jag tycker bäst om att beskriva. Men det är den som kommer tillbaka utan att jag riktigt kan värja mig.
Skrivandet är terapi, eller hur?

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s