Grattis på nörddagen!

Vet ni vilken dag ni vaknat upp till? Det är faktiskt inte vilken dag som helst, utan den internationella nörddagen (Geek Pride Day)! Grattis alla Trekkies, Whedonites, brädspelare, lajvare och alla ni andra som har det där speciella intresseområdet som ni totalt snöat in på!

Dagen till ära kommer jag att ägna det här inlägget åt ett av mina största nörderier, den fantastiska Dark Tower-serien av Stephen King.

Jag ber om ursäkt i förväg för att det här inlägget kanske blir lite sådär ”när-Tom-Cruise-hoppade-i-soffan-hos-Oprah-läskigt.” Men det kanske är tillåtet, just på nörddagen och allt? Det är ju trots allt det som kännetecknar en nörd. Att gå in totalt för något. Sådär så att omgivningen börjar skaka på huvudet och ifrågasätta ens mentala hälsa.

Det är faktiskt en sak som är så himla skönt med science fiction-världen. Här är det inte bara okej att vara en nörd, det uppmuntras. Det är nästan så att det rynkas på näsan om du inte har ett område du nördar ner dig i. Sen att det ibland kanske kan gå för långt åt andra hållet och bli utestängande … ja, det är en annan femma.

Men idag. Idag är det Dark Tower vi ska prata om. Resten av inlägget kan innehålla spoilers. Jag ska försöka att hålla mig på rätt sida, men ni vet hur det är. Det kan vara svårt när det är något du brinner för. Kliv vidare till nästa mening med den varningen i åtanke.

Det hände nämligen en sak förra veckan som har gjort mig helt orimligt exalterad. Tänk Tom Cruise igen, men att han inte bara är nykär och småtokig och hoppar i en soffa hos Oprah, utan att han dessutom fått en stor fet sockervadd och landat den ultimata filmrollen.
Typ så glad har jag varit.

Men först. Vad är the Dark Tower? Låt oss börja där.
The Dark Tower (på svenska Det Mörka Tornet) är Stephen Kings mäktiga magnum opus. En serie på åtta böcker som på något sätt är summan av allt det han skrivit tidigare. I den möts karaktärer som figurerat i hans tidigare böcker, som om det på något sätt var meningen att allting skulle knytas ihop precis här.

Bokserien börjar med meningen: ”The man in black fled across the desert and the gunslinger followed”. Än idag är det den bästa inledningsmening jag läst. Den fångar den efterföljande historien perfekt.
”The gunslinger”, revolvermannen, heter Roland Deschain, och är den siste i en lång ätt av riddarlika revolvermän som upprätthållit ordningen i världen.
Men Rolands värld har ”gått vidare”. Den faller sönder i sömmarna. Mäktiga nationer har fallit, världen har trasats sönder av krig, hela städer har försvunnit och själva tiden har börjat uppföra sig märkligt. Till och med solen stiger ibland i norr och går ner i söder.
Det är någon som försöker förgöra det Mörka Tornet. Lyckas de kommer inte bara Rolands värld att försvinna, utan alla världar som är kopplade till det. Det Mörka Tornet är nämligen centrum för allting. Inte bara Rolands värld utan alla världar. Även din och min. Navet för universum.

Faller Tornet så faller allt.

Gissa exakt hur till mig jag blev när det basunerades ut att böckerna skulle bli film? Jag påminner återigen om den mentala bilden av Tom Cruise som hoppar i soffan och äter sockervadd. Det har spekulerats om detta i många, många år, men nu är det verkligen på gång. Matthew McConaughey har castats som the man in black, Idris Elba som Roland. Och de har börjat filma.
Bara det är ju tillräckligt för att få nördhjärtat att hoppa jämfota i Avicii-takt.

Men det stannar inte där.

Förra veckan landade nämligen en tweet i nördvärlden. Men den landade inte mjukt och fint, som en sån där perfekt snöflinga. Den föll ner som en bomb. Briserade i tusentals bitar och lämnade efter sig bitar som inte gick att borsta bort.
Ingenting blev sig likt efter det.

Det var en tweet från Stephen King. I den lyckades han fylla sina 140 tecken med mer innebörd och spekulationer än någonting jag läst tidigare.

Jag nämnde nyss att Dark Tower-böckerna skulle bli film. Och jag trodde att det handlade just om det. Att böckerna skulle filmatiseras… Men det verkar innebära så mycket mer. Om jag ska ta herr King på orden så innebär det inte att filmen kommer att bli ett sätt att föra över böckerna till filmduken.
Det innebär att filmen kommer att bli en fortsättning på böckerna.

Jag upprepar, en fortsättning på böckerna!

Har det ens någonsin hänt förut?

Här är jag SÅ sugen på att spoila slutet och berätta varför den här bilden, de här meningarna, har en så monumentalt stor betydelse för oss som förlorat sig i Dark Tower-träsket. Hur det välter omkull hela världar.

Men jag ska lyckas hålla mig. För jag vill att ni ska läsa. Jag vill att ni ska läsa fram till det där underbara slutet. Som är just ett sådant där slut som jag älskar att hata. Det där som får mig att kasta boken i väggen i ren frustration och skrika tills luften tar slut.
Att få en fortsättning på det. Herregud. Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in. ”Ka is a wheel”, upprepar Roland genom hela serien. Ödet är ett hjul. Ett hjul som ständigt snurrar.

Och Det Mörka Tornet har visst inte snurrat färdigt riktigt än. Vi har en omgång kvar. Innan vi når fram. Till havet av sjungande rosor.
Och Tornet som väntar på oss.

Det firar jag idag, med hela mitt bultande nördhjärta.
Vad firar du?