Det roligaste

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Under åren när jag jobbade som musiklärare stötte jag på många fantastiskt duktiga ungdomar som det bara skrek ”NATURBEGÅVNING” om. Vissa hade precis det där uttrycket som får hjärtan att smälta, andra var tekniskt briljanta, andra kunde plocka upp vilket instrument som helst och få det att låta bra. När jag satt och pratade lite med de här människorna kom det fram en sak som de flesta hade gemensamt. Om jag frågade ”hur mycket spelar du egentligen?” blev svaret nämligen ofta ”vet inte riktigt, några timmar om dagen kanske”.

Jag tror att musikutövande och skrivande har mycket gemensamt. Vi har olika lätt för att lära oss saker, vi har fallenhet för det ena eller det andra, vi gillar olika stilar och tempi, har olika bra gehör och tonsäkerhet. Våra röster och uttryck är olika, och vi gör oss förmodligen inte bäst i samma register eller genre. Men i slutänden  tror jag att kärnan i både spelande och skrivande är hur mycket energi vi är villiga att lägga ner för att bli bra. En del av mina musikungdomar tänkte säkert ”nu ska jag sitta vid pianot i tre timmar för att bli bättre”, men jag tror att de flesta bara spelade hela tiden för att de tyckte att det var så roligt. Att gitarren ju ändå låg där, att fingrarna ju ändå längtade efter den.

Ett sant men slitet uttryck är detta: Övning ger färdighet. Men jag tror också att vi inte ska underskatta att rolighet ger färdighet. Det som är tillräckligt kul för att en ska vilja lägga timme efter timme på det kommer antagligen att bli rätt bra.

Jag har tänkt rätt mycket på det här de senaste dagarna när det har börjat ramla in recensioner på Du, bara. För jag har märkt att de saker som folk lyfter fram som sina favoritgrejer i boken är precis de saker som jag själv tycker mest om att skriva. Johns intensiva förälskelse, känslorna som slår åt alla håll. Hur smågrejer blir stora runt rätt person. Hur förälskelsen gör en uppmärksam på detaljer. Musikreferenser, boknörderi, Ellis bandtröjor. Att Frank viker papperstranor. Hånglet. Precis det där mysiga som jag älskar att skriva. Många har nämnt de här bitarna, och jag tror inte att det är någon slump att de blev bra. För jag hade nämligen väldigt kul när jag skrev dem.

Skrivande kan vara så mycket, och det verkar vara så olika hur vi ser på det och hur vi jobbar. För vissa verkar det vara en sån kamp. Kanske behöver de kämpandet för att det ska bli bra för dem. För mig ligger skimret i att hitta det roligaste, och sen göra det. Mycket. Skruva upp volymen tills väggarna skakar, spela samma låt om och om igen tills jag går upp i den och blir en del av den. Låta hjärtat vara med och bestämma hur mycket olika delar ska få bre ut sig. Ta bort det som är tråkigt, dra ner på allt som inte ryms i känslan jag vill ha. Bara ha kvar det som skimrar.

Allt som någonsin blivit bra har jag skrivit för att det varit roligt. För att det har kliat i fingrarna. För att jag har mått bra av det, blivit varm i magen av det, skrattat av det. För att jag inte har kunnat hålla tillbaka orden. För att jag tillåtit mig själv att skriva en prat-och-dricka-te eller hångelscen till, fast det redan fanns ganska många. För att jag själv älskar den typen av historier. För mig handlar skrivandet om att hitta det roligaste, och sen göra det. Mycket. För det som är roligt är värt att lägga tid på, och det som är värt att lägga tid på brukar bli bra. Eftersom övning ger färdighet. För mig är det bara när det är roligt som det börjar svänga, oavsett om det gäller skrivande eller musik. Och det är när det svänger som det börjar låta bra på riktigt.

Vad tycker ni är roligast att skriva?

 

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Debut, Du, bara, skrivtips. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det roligaste

  1. tolvtrapporupp skriver:

    Roligast att skriva är inre monologer; gärna bestående av ångestfyllda känslostormar och olycklig kärlek… :’)

  2. kuggekugge skriver:

    Åh jag tror du har så rätt! Därför tror jag också det är jätteviktigt att skriva sån text en själv vill läsa och inte försöka sig på sånt som en ”tror” att andra är intresserade av. Jag tror jag är allra bäst på att skriva pinsamma scener och situationer.😀 Borde kanske öva upp hångelbiten, får läsa Du, bara som undervisningsmaterial!

  3. Anna skriver:

    Tror att du har väldigt rätt!🙂
    Medan ”I Don’t Want to Be a Puppet” ligger och vilar har jag på allvar börjat med det nya projektet som jag än så länge bara kallar ”Radek”. Och jag har börjat från ett annat håll, börjat försöka lära känna huvudkaraktären på riktigt. Det gör jag genom att skriva just såna scener som jag tycker är roligast att skriva, typ dialoger och lite hångel. Sedan får jag se vart det leder. Förhoppningsvis till något riktigt bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s