Vadå?

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Nu när jag skriver min andra bok kan jag inte låta bli att spana efter likheter med den första. För det finns ju saker som kommer igen. Det är svårt att undvika. Den som har läst Du, bara kommer inte att bli förvånad över att mitt fetischartade förhållande till hår märks även i min nästa bok Saker ingen ser. Eller att det är mycket tedrickande. Eller att folk är kreativa och målar och pysslar och håller på med musik. Eller att antalet hångelscener är liite fler än i de flesta andra böcker i genren.

Men så finns det skrivtekniska saker som jag kanske gjorde mest på känsla första gången som jag nu gör mer medvetet, eftersom jag sett hur väl de funkar.

Som till exempel min darling ”vadå?”.

I Du, bara finns repliken ”Vadå?” med ganska många gånger. Ibland i kombination med något (som ”Vadå, balett?” eller ”Nej, vadå?”), men ofta bara så. ”Vadå?”

Jag vet inte om jag tänkte så mycket på det när jag först skrev det, jag tänkte nog mest att det är så folk pratar. Upphackat och lite osammanhängande. Så där så att någon ibland behöver fråga vad personen menar, egentligen. Men efter ett tag började jag förstå vilket bra skrivtekniskt knep såna där smårepliker faktiskt är.

Kolla till exempel på den här replikväxlingen ur Du, bara. Den här scenen kommer när John som är berättare just har duschat. På väg till sitt rum stöter han ihop med Frank som är hemma hos dem för att hälsa på Johns storasyrra. Det här stycket kommer när John precis kommit in på sitt rum efter det:

Jag skyndar mig att ta på mig ett par jeansshorts och en ren tröja och böjer fram huvudet för att torka håret. När jag reser mig upp och sänker handduken hoppar jag till, för Frank står två meter ifrån mig och ler.

”Bokstavsordning?” säger han.

”Vadå?”

Han lägger huvudet på sned och ser på mitt hår som antagligen är kaosrufsigt.

”I bokhyllan. Bokstavsordning.”

”Ja.”

 

Jag älskar såna där replikskiften! Egentligen är inte replikerna i sig så betydelsebärande (mer än att vi fattar att John är en bokstavsordningssorteringsperson och att Frank ser det) men hur de sägs blir en del av gestaltningen. Om det hade varit viktigt för Frank att John förstod precis vad han menade direkt hade han kunnat vara tydligare, men nu slänger han ur sig något som John får reagera på, och läsaren får chans att uppfatta det trevande i deras relation när de trevar i samtalet.

Jag är väldigt svag för när replikskiften lämnar luft till grejer runtomkring. I och med att John inte fattar direkt får de chans att titta lite på varandra, och just en replik som ”vadå?” ger känslan av att John inte fattar, men vill fatta.

Jämför med detta:

   ”Du har sorterat dina böcker i bokstavsordning”, säger han.

”Ja.”

 

Den typen av replik har en helt annan funktion. Innehållet blir viktigare, själva informationen i det som sägs. Repliken är också över väldigt snabbt, och riskerar att snabbt försvinna ur läsarens medvetande, tänker jag. Genom att hacka upp repliker tycker jag att de hinner landa på ett helt annat sätt. Om du säger något och den du pratar med säger ”vadå?” svarar du antagligen mer utförligt eller med andra ord för att hen ska förstå. När karaktärer gör det hinner informationen landa i läsaren, som också hinner reagera på det som sägs innan nästa inforeplik. Informationen landar, och du som författare får plats att gestalta relationen mellan karaktärerna.

Jag tänker mycket på tempo när jag skriver, och hur jag kan få texten att flyta lätt och bli sträckläsningsvänlig. Min förhoppning är att det ska gå att flyga över sidorna, och att läsaren plötsligt ska sitta där och upptäcka att hen har läst hundra sidor när hen egentligen bara skulle bläddra lite. Den upphackade dialogen hjälper till där. För jag har försökt skriva så att det ska att läsa snabbt, att informationen hinner landa ändå. I infotung dialog är det svårare, eftersom det kräver att läsaren själv stannar upp och låter informationen landa, om den ska gå in. Genom att slänga in ett ”vadå?” blir det lilla stoppet inbyggt utan att det känns, och infon blir uppdelad. Repetition är bra för att få saker att landa, likaså att läsaren själv kanske hinner tänka ut vad svaret på ”vadå?” skulle kunna vara innan nästa replik kommer. Och samtidigt ges det mer plats till gestaltning. I min genre är det här greppet väldigt användbart.

”Vadå?”, I love you.

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Bok två, Debut, Du, bara, Saker ingen ser, skrivtips, Språket. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s