Frågan har börjat dyka upp allt oftare den senaste tiden, och den lämnar mig alltid lite ställd. Det finns liksom inte ett riktigt bra svar på den. För att jag måste, är det ärligaste jag kommit på, men det lämnar ofta frågeställaren med ett ansiktsuttryck som säger att jag nog måste vara ganska galen ändå. Och det är väl i ärlighetens namn inget bra svar. För måste jag verkligen? Jag måste andas. Jag måste äta. Men skriva?
Jo, det känns faktiskt så. Ända sedan min farfar stack Skriet från vildmarken i handen på mig så har jag varit fast. Fast i världar skapade av andra. Världar som liknar den vi lever i, eller som är helt olika. Världar där allt kan hända, eller ingenting.
Och när du väl har upptäckt det, när du har gläntat på den där garderobsdörren, hur kan det då vara möjligt att inte vilja skapa sådana världar själv? Världar som andra kan gå vilse i och förundras över? Kanske var min farfar egentligen en langare? ”Första är gratis men sen kostar det.” Fast det gjorde det förstås aldrig. Nästan varje gång vi sågs hade han en ny bok med sig. Det var vår grej, att dela med sig av världar. Viljan och behovet att läsa är så tätt sammanbundet med tvånget att skriva. Att det finns någonting som kliar och vill ut. Något som behöver berättas. Jag tror att min farfar förstod det, när han då kanske utan att veta eldade på en läs- och skrivlust som ännu inte hade väckts till liv.
Jag tänker ofta på det. Hur viktigt det är att ha de där personerna omkring sig, framför allt när du är barn. Personer som kan öppna upp världen, som kan visa vägen till det förunderliga. Som kan väcka en törst som blir omöjlig att släcka.
Varför skriver du? Frågan är egentligen ganska underlig. Vem frågar en ekonom varför de gillar siffror? Det är väl någonting fascinerande med skrivaryrket, antar jag. Mytiskt nästan. Varför folk frivilligt utsätter sig för vad det innebär att vara författare. Ensamheten, ångesten, desperationen… men också lyckan och tillfredsställelsen. Jag har funderat mycket på svaret på den frågan, men jag kommer faktiskt inte på något bättre. För att jag vill, skulle såklart kunna vara ett svar. Men det är helt enkelt inte sant. Det är ganska ofta jag inte vill. Däremot känner jag ofta att jag måste. Om inte jag berättar den här historien, vem kommer göra det då? Vem kommer att ge den här underbara karaktären en egen röst?
Det kanske är kopplat till en del storhetsvansinne, men med tanke på all annan skit som vi författare får dras med så tycker jag att vi kan få unna oss det. Ibland i alla fall. För oavsett vad andra säger så är det du berättar unikt. Det finns ingen som kan berätta det som du. Och det är väl något som gör att vi alla måste skriva, eller hur?
Varför skriver du?
Debutantbloggen 