Extramaterialet

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Som jag skrivit om tidigare går mitt skrivsätt ut på att i hög grad prova mig fram. Att ösa sand. Jag jobbar inte med synopsis, och vet ofta knappt vad som ska hända i en historia när jag börjar skriva. Jag börjar med karaktärer och stämningar, testar mig fram och skriver och ser vad det blir. Ibland blir saker bra fort för att jag hittar rätt, men ibland får jag ösa och ösa och ösa utan ett sandslott i sikte.

Jag håller på att skriva en novellroman just nu. Tolv noveller som utspelar sig under ett år. Sex ungdomar, två noveller var. En himla massa trådar som ska knytas ihop, väldigt lite plats att knyta ihop dem på. Det är en rolig och utmanande form. Några noveller flöt ur händerna direkt, jag hade en klar bild av vad jag ville ha och vad som skulle hända. Men andra, alltså. Hurg!

Till exempel augusti. Jag öser och öser och öser. Jag har öst 18.000 ord sand på bara den här novellen. Jag skriver och slänger, skriver och slänger, skriver och slänger. Jag har någon sorts ramhandling, men jag har fortfarande inte riktigt hittat det jag söker. Och jag är inte helt säker på vad det är jag letar efter.

Jag vet ju att det kommer att bli bra i slutänden, för det blir ju alltid det. Fortsätter jag bara att ösa kommer jag förr eller senare på vad jag håller på med. Gah. Jag tar några andra noveller emellan. Och tänker på de där 18.000 orden som någon sorts extramaterial. Du, bara har väldigt mycket extramaterial. Ungefär 220.000 ord extramaterial som inte fick vara med. Mycket är gamla scener som jag skrev om på nya sätt, två alternativa andrahalvor av boken som klipptes bort när jag ändrade hela handlingen, och lite onödigt jox som jag choppade bort för att strama upp. Säkert mycket som jag har glömt. Förutom en helt ljuvlig hångelscen i ett kök och en helt ljuvlig hångel-på-tåg-spring-över-äng-hångel-mot-träd-hångel-på-äng-i-eftermiddagssol-scen som jag säkert kommer att återanvända någon gång i ett annat sammanhang (den som har läst Du, bara skulle bli förvånad över att höra hur mycket hångel jag faktiskt klippte bort, hehe).

Hursomhelst. Alla taktiker har sina för- och nackdelar. Jag behöver skriva mig fram till saker, och även om det är frustrerande att se antal ord-räknaren komma upp i högre och högre tal när det känns som om allt är skit så vet jag ju att det inte är så. Det är bara inte färdigt än. Idéer föds ur text, och allt jag skriver leder mig framåt, även om det inte alltid känns så. Och det som är fint är att jag verkligen lär känna mina karaktärer. Efter 280.000 ord tillsammans (i Du, bara:s fall) känner jag dem rätt bra. När det känns trögt tröstar jag mig med att den där lära känna-sanden är mycket värd för historien. För jag lär mig hur mina karaktärer tänker. Och jag måste säga att jag har blivit väldigt bra på att skriva hångelscener, eftersom jag övat så mycket.

 

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Bok två, Debut, Saker ingen ser. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Extramaterialet

  1. Bara hittepå skriver:

    Verkligen ett roligt format! Jag har inte läst så många novellromaner, den enda jag kan påminna mig om på rak arm är Berömmelse av Daniel Kehlmann, men jag gillar kombinationen av tydlig struktur och ändå så stor frihet. Önskar dig trevligt ösande.🙂

    • annaahlund skriver:

      Den känner jag inte till, tack för tipset!🙂 Gillar också verkligen kombinationen tydlig struktur och stor frihet. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir när sanden är färdigöst sen🙂 Tack så mycket!

  2. Annelie skriver:

    Novellromanen låter ju som en spännande skrivform! Hänger historierna ihop eller är det helt fristående delar och liv som beskrivs?

    Jag blir nyfiken på om du sparar all text du stryker, slänger och omarbetar?

    • annaahlund skriver:

      Det är en jättespännande form, verkligen! Det handlar om sex personer, fyra av dem känner varandra från början, och de två andra vävs in i deras liv på olika sätt. Så historierna hänger ihop, och karaktärerna är med här och där i varandras noveller. Det som är lite utmanande är att jag inte kan visa allas utvecklingsbågar uttalat, utan mer får hinta om grejer, eftersom alla historier och karaktärer inte kan ta plats i alla noveller. Varje novell blir ju ett nedslag i någons liv, en liten stund bara. Och eftersom det är en novell per månad under ett år blir det rätt mycket luft mellan de där nedslagen, och massor av grejer som hela tiden har hänt som jag inte kan berätta om!🙂 Men det är utmanande på ett väldigt roligt sätt.

      Jag sparar allt i ett ”bortklippt”-dokument. Det händer nästan aldrig att jag går tillbaka till det där dokumentet, men det känns tryggt att det finns där om jag skulle komma på att jag varit lite för snabb med saxen🙂

      • Annelie skriver:

        Ja vad kul det låter, det fick mig att känna att den här veckan kommer bli himla långtråkig på jobbet. Sitter i princip ensam på kontoret, semestern börjar om en vecka och helst vill jag bara hem och skriva!

        • annaahlund skriver:

          Åh, förstår det! Hoppas att du har ett dagdröm-vänligt jobb i alla fall. Jag tycker att det är så härligt att gå och fundera över vad jag ska skriva för att få lite ordning på tankarna innan jag sätter mig🙂 Hoppas att du får en jättefin semester med mycket roligt skriv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s