En gång till, med känsla

camilla-linde-portrait-350-square

Känslor är kraftfulla ting. De styr oss, medvetet och omedvetet. I våra kroppar och sinnen har vi hela registret från obeskrivlig glädje till avgrundsdjup förtvivlan. Att känna mycket kan elda på oss. Få oss att prestera bättre, mer.

En del författare är bra på det. Att förvandla känslorna till ord, att rida på vågen som starka känslor skapar. Vända och vrida på dem och använda sig av dem. Få det personliga att bli någonting allmängiltigt. Någonting som folk kan nicka åt och känna igen sig i. Finna tröst i.

Jag är inte det.

Jag blir ibland lamslagen av dem. Känslorna. Oftast de negativa förstås, men stundtals också de positiva. Det är som att det känns för mycket. För överväldigande. Jag brukar annars ha lätt för att hitta Orden, men ibland går det inte. Inte när jag är mitt inne i en intensiv känsla. Det är som om känslorna blockerar dem. Gör att känslan fastnar i halsen. Kväver mig.

Vissa kan se det som förlösande att skriva, att blöda ut sina tankar och känslor. Att forma orden till en spets som de hugger om och om igen med. Jag kan inte det. Känslorna får mig bara att bli tyst. Hejdar orden som bultar därinne. De lägger sig som en hinna som inte släpper igenom någonting. Jag kan känna hur de bankar på glaset. Hur de kämpar för att komma ut. Men jag kan inte skriva dem. Jag står handfallen.
Känslorna är för stora och orden är för små. Det går inte att ladda dem med samma betydelse som jag känner. Jag får inte sagt det jag vill få sagt.

Det är då jag oftast sitter och stirrar på skärmen. Och förbannar att jag inte är bättre på att ta ett steg tillbaka. Att komma utanför mina känslor. För det är kanske det man måste göra? När det är för mycket att vara inuti dem?

Jag undrar om det är någonting som går att träna upp? Eller om jag alltid kommer att vara så styrd av mina känslor? Oförmögen att ta ett det där steget bakåt och försöka bryta ner känslorna i beståndsdelar. Försöka beskriva hur de ser ut och hur de känns.

Kanske kommer jag dit en dag. Kanske inte. Kanske kommer jag få fortsätta kämpa genom det som känns mycket. Men jag hoppas att orden på något sätt hjälper mig igenom det.
Även om det just nu innebär att jag mest sitter och stirrar på dem.

 

(Titeln till inlägget är för övrigt skamlöst snodd från det fantastiska Buffy-avsnittet Once more with feeling)

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till En gång till, med känsla

  1. Att omvandla mina känslor och upplevelser till text har jag också svårt för. Däremot kan jag ibland ta i så att mina karaktärer nästan dränks i sina känslouttryck. Inte bra det heller😉
    Och Buffyreferensen fick mig att le innan jag ens börjat läsa inlägget. Bästa avsnittet ever! och det som fick mig fast.🙂

    • Camilla Linde skriver:

      Skönt att höra att jag inte är ensam🙂 Och det ÄR verkligen en svår balans!
      Hehe, jag gillar när referenser går hem. Framför allt Buffy! Herregud, att kunna skriva dialog som mr Whedon. Och håller med, Once more with feeling är ett av de allra bästa avsnitten🙂

  2. Sandra Törnroth skriver:

    Om du skriver om en fiktiv person kanske det är lättare, än om du skriver om dig själv? Kanske du inte blir lika förlamad av dina egna känslor då. Jag vet ju så klart inte vilken sorts text du arbetar med just nu.

    • Camilla Linde skriver:

      Det borde absolut vara lättare! Att liksom skriva om någon annan och hur de känner. Problemet är bara när jag är så inne i känslan. Det blir som att den blockerar mig. Och då spelar det egentligen ingen roll om jag skriver om mig själv eller någon annan. Det är i mig själva känslan, fastnar. Om det på något sätt blir logiskt?

      • Sandra Törnroth skriver:

        Kanske det skulle hjälpa o sluka poesi. Att se hur orden används. Sen kanske du hittar din väg. Oh jag förstår precis vad du menar.

        • Camilla Linde skriver:

          Ah, bra tips! Det kanske ger en annan synvinkel på det. Jag läste mycket poesi i tonåren men nu har jag inte gjort det på länge. Om du har något bra tips får du gärna hojta till! Det här ska ju bli läsandets sommar för mig🙂

        • Sandra Törnroth skriver:

          Ta exempelvis Svensk poesi, ett standardverk över dikter. Där kommer du långt. Lycka till nu!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s