Novellen som räddade mitt (skrivar)liv

camilla-linde-portrait-350-square

För länge, länge sedan, i en galax långt borta, satt en flicka vid sitt skrivbord och ville bli författare. Men hon visste inte riktigt hur. Idéerna fanns, och texterna, men det var ju bara hennes egna ord. Bara tanken på att någon annan skulle läsa orden som tvingats fram med så mycket möda kändes oöverkomlig. Omöjlig nästan.

Men orden var ju värda en chans. En chans att stå på egna ben. Så trots motståndet hon kände så skickade hon in texten till en novelltävling. Den första hon deltog i.

Och vet ni vad som hände? Novellen, som hon snickrat på i sin ensamhet, som hon så länge trott bara var för hennes ögon, den gick och vann tävlingen.

Det var tio år sedan. För den som inte redan gissat det, så är jag den flickan. Novellen, Dolt i jorden, vann tidningen Mitranias förstapris. Känslan var nästan övermäktig. Att någon ville läsa det jag hade skrivit. Och tyckte det var tillräckligt bra för att sprida till andra.

Jag skulle säga att det var där det började. På riktigt i alla fall. Det gick inte att gå tillbaka till att skriva för byrålådan. Inte efter att jag sett mina ord i tryck.

För ett par år sedan slutade jag skriva noveller. Inte för att jag inte tyckte det var roligt – det tyckte jag – utan för att jag ville fokusera mer på det romanprojekt jag höll på med. Jag ville gräva ner mig i det, få klart.

Det var ingen dum tanke. Det tar mycket energi att skriva en roman, många trådar som ska hållas i huvudet. Och för vissa funkar det säkert. Att dyka in till hundra procent i någonting och bara fokusera. Men för mig var den här strategin helt fel. Jag behöver varva med att göra någonting annat. Och istället för att varva olika romanprojekt tycker jag att det är underbart att ha ett par noveller att fila på när inspirationen tryter. För med novellen är det lättare att bli färdig (oftast i alla fall). När romanen känns som ett övermäktigt projekt, där sidorna bara sväller och sväller och berättelsen aldrig tar slut, kan det vara skönt att fokusera på någonting kortare. Någonting som kommer bli klart.
Den känslan är oerhört befriande, när en som jag sitter och kämpar med romanprojekt som känns som att de aldrig kommer bli klara.

Det var först ett par år senare, när jag började skriva noveller igen, som allting lossande. Och det var med Efter stormen som allting började.
Jag hade under en tid skrivit noveller igen, men inte riktigt hittat någon tävling som passade min typ av texter. Det kändes som om jag mest skrev för byrålådan igen. Tills jag stötte på den här mycket speciella tävlingen. Efter stormen var ett projekt från Mix förlag. En samling med tre längre noveller som alla anknöt till en specifik händelse – när kärnkraftverket i Oskarshamn havererade. Tre författare hade fått skriva varsin novell utifrån temat, och tolkat händelsen på väldigt olika sätt.
Novelltävlingen bestod nu i att skriva en egen novell, som också förhöll sig till samma händelse, och de redan existerande texterna.

Kanske var det för att ämnet var så väldigt styrt, men någonting i min hjärna klickade bara igång. Som om fantasin fått en vitamininjektion. Innan dess hade jag alltid trott att jag föredrog tävlingar av typen ”skriv vad du vill”. Men det är egentligen ingen utmaning. Då skriver du ju bara om det du brukar skriva om. Det låter kanske motsägelsefullt, men de strikta ramarna gjorde det roligare att skriva novellen. Och jag tror att det gjorde den mycket bättre.

Hur gick det då? Jo, min novell De kom efter stormen, utsågs faktiskt till hederspristagare. Jag fick möjligheten att för första gången jobba med en lektör som tillsammans med mig gjorde texten ännu bättre.

Och jag var fast. På riktigt. Jag ville ha mer av det här. Mer av kicken. Av bekräftelsen (ja, det känns lite underligt att skriva det så, men jag är rätt säker på att ni skrivande människor kan förstå vad jag menar).
Novellen kom ut i december 2014 och efter det tog det verkligen fart. Under 2015 publicerades jag i tre olika antologier, med tre väldigt olika noveller.

Och genom det fick jag ett annat kontaktnät. Det var till exempel genom en av dessa antologier som jag kom i kontakt med Whip media som sedermera skulle bli mitt och Snacks hem.

Det känns ödesmättat att skriva det, men jag tror inte att jag skulle vara där jag är idag, med en utgiven barnbok, om det inte varit för den där första novelltävlingen. Det var Efter stormen som förändrade allt för mig. Som fick mig att på allvar leta mig ut i författarvärlden och börja ta för mig.

Novelltävlingar kan skaffa dig värdefulla kontakter, du lär känna fler författare och förhoppningsvis kan du få in en fot eller två hos ett förlag. Du riskerar inte att lägga flera år i ”onödan” på ett manus om det skulle visa sig att det inte blir utgivet. Dessutom går det snabbare att skriva och är en möjlighet att testa idéer, testa karaktärer. Sen att det skulle vara enklare att skriva… det kanske vi bara ska sluta anta. På samma sätt som det skulle vara enklare att skriva barnböcker. Noveller är svårt. Många tänker att det är ”värre” att skriva långt, och det är klart att det är det. Fler ord, fler trådar att hålla koll på. Men jag tror banne mig att det kan vara svårare att berätta kort än långt ibland. Du måste vara mer kärnfull. En dålig sida i en roman glöms snabbt bort, men en dålig sida i en novell kan avgöra hela intrycket. Det kräver mycket mer av berättelsen, av berättaren.

Jag är såld på novellen som form. Jag kommer fortsätta att skicka in till tävlingar, och vårda de där idéerna som kommer.

För de kan vara de som räddar mig när jag hamnar i skrivsvackorna.

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i antologi, Camilla Linde, Debut, noveller. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Novellen som räddade mitt (skrivar)liv

  1. Ping: Tips för hängmattan (dock med viss risk för att trilla ur den) | Debutantbloggen

  2. annisvensson skriver:

    Känner igen mig i mycket av det du skriver. Blev intervjuad för en tidning. Vann en tävling för en inledning till en novell och den energin som det gav, finns fortfarande kvar. Skriver kortare texter, bloggar, deltar i skrivarkurser för att få den där energin och boosten som behövs för de större skrivarprojekten. Fint och intressant inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s