Julgransplundring i juli

 

IMG_8645Jag har tidigare skrivit om dialogernas julgran, och det är den jag håller på med just nu. Julgransplundring, skulle man kunna säga.

För några år sedan var jag ett barn. Kanske inte kroppsligen, men författaren i mig var det utan tvekan. Med ett barns iver öppnade jag den där kartongen som var full av julgranspynt. Det fanns sprakande glitter, glänsande röda julgranskulor, frasiga smällkarameller i tunt papper och fler stjärnor till toppen än jag kunde räkna. Jag tömde ut allt på golvet, lyfte upp det i famnen och hängde min gran full.

Allt skulle upp. Allt skulle finnas där och skimra och gnistra. Inget ville jag lämna kvar i lådan. När jag var färdig var granen så fullhängd att grenarna inte syntes längre.

Efter ett tag tog jag ett steg tillbaka. Möjligtvis kunde man ta bort en del av det. Man behövde ju kanske inte ha tre stjärnor i toppen och fem kulor på samma gren. Jag gallrade lite. Packade omsorgsfullt ner pyntet jag tagit bort i lådan igen. Vek in det i silkespapper för att spara till en annan gång. En annan gran. Sedan gick jag nöjd där ifrån.

Nu har jag kommit tillbaka till den där första färdiga granen och jag är inte längre ett barn. Jag har klätt fler granar, och framför allt lärt mig granska andras och ta reda på varför de känts finare än mina. Jag ser nu. Jag ser väldigt tydligt att den där granen är alldeles överklädd. Pyntet tynger ner grenarna så de förlorat sin spänst, och hänger huller om buller så att allt som syns är ett kaos. Den här gången har jag bytt ut lådan mot en svart sopsäck, och jag är skoningslös. Bara det allra, allra finaste pyntet får hänga kvar. Jag plockar bort tills grenarna fjädrar tillbaka. Flyttar runt pyntet tills det harmoniserar igen. Låter min förläggare plocka bort en och annan kula som jag missat.

Och det pynt jag rensat ut åker inte in i förrådet igen. Det åker i soporna, för jag inser nu att det aldrig var riktigt fint från början. Det är det där pyntet som jag tog hem från förskolan en gång i tiden. Klumpigt limmat av piprensare och rött glitter på burk. Det är bedårande nostalgiskt, men inget man visar upp för andra än familjen, och jag kommer aldrig använda det igen.

Snart ska granen visas upp för alla, och jag ska noga se till att det blir en gran att vara stolt över, och en gran som passar ihop med de andra två som jag redan nu vet är finare än det där första, trevande försöket. Trots allt ser jag när jag rensar bland pyntet att det finns skönhet där under. I kaoset finns en harmoni och en träffsäker stilkänsla. Det är så roligt att plocka fram den.

Att få ge min första lilla gran sin fulla potential, och låta den möta världen.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s