Saker jag måste intala mig själv

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Uj vad jag kände igen mig i Charlottes inlägg i fredags. Svårigheten med att se texten som ett första utkast. Känslan av att andraboken blir dålig, förvirringen över vad jag egentligen håller på med. Att jag inte kan greppa helheten.

För mig tror jag att andraboksångesten grundar sig i att jag lärde mig så mycket under arbetet med Du, bara att jag förväntar mig att andraboken ska hålla samma nivå som den färdiga förstaboken på en gång. Mina nyvunna skrivtekniska färdigheter borde hjälpa mig att spotta ut boken rätt bra rätt snabbt! Jag borde kunna det här nu!

Och resultatet blir att jag skriver och skriver, och slänger och slänger medan frustrationen växer. Delar av texten hinner inte bli färdiga innan jag släpper dem och skriver något nytt istället. Jag blir arg på texten, bråkar med texten, svär över texten när den inte blir så bra som den är i mitt huvud. När historien inte kommer till sin rätt. I mitt huvud är helheten snygg och smart, och när jag skriver på delarna känns allt bara taffligt och löst, och jag vill bara slänga och börja om.

Teoretiskt kan jag ju se att det här är ju ett destruktivt skrivbeteende som inte leder till något. I praktiken är det så svårt! Men jag tror inte att det är speciellt ovanligt. Det är konstigt att gå från att flytta kommatecken och sätta punkt för ett genomjobbat projekt till att öppna upp ett tomt dokument och riva igång något nytt. Att välja hur språket ska vara, hur de nya karaktärerna ska bete sig, om alla ens ska få vara med. Stora saker, den svindlande känslan av att kunna göra vad som helst. Kontrasten blir läskig. Allt är öppet, och ramarna är alldeles för lätta att riva ner.

Jag inser att jag måste ta mig i kragen om jag vill fortsätta att tycka att skrivande är roligt. Jag måste tillåta mig att leka fram dåliga första utkast, och tänka att jag har 17 utkast på mig innan det behöver vara bra (Du, bara skickades till förlag i version 18, det är min tröstande tanke just nu). Det kommer att hinna bli smart. Det kommer att hinna bli välskrivet. Jag har lärt mig massor, och det kommer jag att ha användning av. Boken kommer att kännas som jag, och folk som gillar min stil kommer att gilla den här boken också. Jag kommer att behöva sålla bland idéer, stryka, välja och välja bort, men jag behöver inte tro att jag måste göra allt på en gång. För det går inte.

Jag ska ta ett djupt andetag, skriva ihop luckorna så att jag får ett sammanhängande shitty first draft, och sen ska jag låta mina bästa skrivarvänner Anna och Anna work their magic i en första testläsning.

Jag kan det här. Det kommer att bli bra. Men det behöver inte betyda att det måste bli bra på en gång.

 

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Bok två, Debut, Du, bara, Saker ingen ser. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Saker jag måste intala mig själv

  1. Carola skriver:

    Har varit där själv att jag tvivlar på att kunna sätta ihop ett lika bra tredje manus som uppföljare till mina två första manus. Men jag börjar komma ur trögheten och det är som du säger att envist fortsätta skriva och strunta i analyserandet. Det är som att lägga ett 100.000-bitarspussel. I början säger de små bitarna ingenting men allteftersom de sätts ihop i olika sjok ser man mer och mer av helheten. Så fortsätt skriv! Det blir bra i slut ska du se🙂

    • annaahlund skriver:

      Vilken fin liknelse med 100.000-bitarspusslet!🙂 Ska ta med mig den och ha den i åtanke när det bara känns som om jag kastar bitar omkring mig. Och börja med kantbitarna först! Tack för pepp, och heja heja på att komma ut ur trögheten!

  2. Pia Widlund skriver:

    Ja, bok nummer 2 är ingen lek. Man tycker att man lärt sig av sina förra misstag och känner kraven. Men om man försöker behålla känslan av att det fortfarande ska var roligt att skriva så tror jag att det går bättre. Man kan refusera sig själv hela livet, men det får man överlåta till andra!

    • annaahlund skriver:

      Eller hur! Det var en klok tanke. Och bra att påminna sig om att det ska vara roligt. Jag undrar om tredjeboksprocessen är likadan, eller om den blir lättare?

  3. jjgille skriver:

    Ja usch vad jobbigt det är när huvudet refuserar vartenda utkast😦 Avskyr den känslan som infinner sig.

    • annaahlund skriver:

      Verkligen! Och det är ju så onödigt eftersom texten aldrig kan bli bra om den inte tillåts bli färdig. Vi får bita ihop och jobba oss vidare!

  4. Sara skriver:

    Känns tröstande det där med att ha 18 utkast på sig. Så ska jag också tänka i arbetet med mitt manus. Tack för ett tankeväckande inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s