Upp och vidare

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Detta är min skrivarstatus just nu: Jag tror att jag är på väg ut ur den förlamande fasen av andraboksångest som jag skrev om förra veckan. Jag har fått hjälp att strukturera upp bokens form av min ena bästa skrivarvän, och försöker nu snickra ihop ett sammanhängande första utkast (även om det är riktigt dåligt och jag ser tusen problem med det), så att min andra bästa skrivarvän kan läsa det och hjälpa mig att bolla.

Phu. Jag är igång nu, och jag försöker att inte stanna upp och tänka, utan att bara få ihop det där första utkastet för att kunna få testläsning och nya fräscha ögon på texten. Denna process är verkligen annorlunda än förstaboksprocessen. Att jag kan mer den här gången gör allt paradoxalt nog mer … skört? När jag skrev första boken tyckte jag att allt var bra hela tiden. Sen tyckte jag att allt blev bättre och bättre hela tiden i takt med att jag lärde mig mer. Hehe. Det var rätt skönt. Nu när jag snarare ser hur bra allt skulle kunna bli om tusen utkast blir det så frustrerande tydligt hur ofärdigt och stolpigt allt är i råform. Det är jobbigt. Jag får verkligen tvinga min perfektionistiska sida att inte börja peta med detaljer innan jag ens bestämt vilka delar och karaktärer som ska få vara kvar.

Samtidigt är det fint att återigen känna hur glad jag är för mina bästa skrivarvänner Anna och Anna. Att få berätta om strukturella problem och få ett ”har du tänkt på att du skulle kunna göra så här?” tillbaka av den ena. Att veta att den andra, som ska läsa det där första stolpiga utkastet, kommer att se hur bra det har möjlighet att bli. Och att hon kommer att kunna hjälpa mig att peka texten vidare i rätt riktning. Det är så mycket värt för mig, för det ger mig ett lugn i skrivandet när texten inte känns bra. En förvissning om att allt kommer att ordna sig, för att jag inte är ensam.

För mig är det en gåta hur någon kan välja att jobba utan skrivarvänner. Hur funkar det? Jag behöver verkligen mitt bollplank och de där fräscha ögonen som kan se grejer som jag själv inte ser under olika delar av processen. Skarpa och intelligenta skrivarmänniskor som känner till min process och har lärt sig vilken typ av hjälp jag behöver för att komma vidare. Dessutom är de fina vänner som i den förlamade fasen gång på gång försäkrar mig om att det kommer att bli bra, och övertalar mig att hålla ut och fortsätta skriva när allt är löst och oskarpt. För att de vill läsa. För att de längtar efter att läsa. I andraboksångestdimman är de min livboj, och jag håller fast i dem hårt.

 

Hur jobbar ni andra? Har ni också en skrivargrupp, eller tar ni er ur dimman själva?

 

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Bok två, Debut, Du, bara, Saker ingen ser. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Upp och vidare

  1. Har alltid jobbat ensam … vill/vågar inte släppa in någon i min text innan jag vet att det blir något. Men jag börjar inse fördelarna och glädjen med nära, proffsiga skrivarvänner så det senaste har jag faktiskt vågat bjuda in ett par personer i min process. Vi får se vart det bär hän …! Är verkligen avis på er fina skrivargemenskap.

    • annaahlund skriver:

      Vad spännande det låter, Ann-Charlotte! Hoppas att du får bra tankar som ger energi till projektet. Jag är så glad för mina Annor, de har verkligen lärt mig mycket. Det är ju läskigt att släppa in någon i texten i början, men när alla har samma fokus (att göra texten så bra den bara kan bli) kan det verkligen göra underverk. Fler ögon ser fler saker, har jag lärt mig 🙂 Lycka till och hoppas att ni får roliga och givande diskussioner!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s