Men hur pratar de egentligen?

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

”Du har så naturliga dialoger!”

”Det märks att du träffar mycket ungdomar.”

”Eh … så där pratar inte min sextonåriga son.”

 

När böcker om unga vuxna recenseras eller diskuteras är det inte ovanligt att dialogernas äkthet tas upp. Om det känns trovärdigt. Om ungdomarna i boken låter som riktiga ungdomar.

Men … hur pratar riktiga ungdomar?

Jag jobbar i ett skolbibliotek på högstadiet. Varje dag träffar jag många olika människor med olika intressen. Jag pratar oftast och mest ingående med läsare, för de brukar vilja snacka lite extra. Många av dem är dessutom intresserade av pyssel och musik. Den typen av ungdomar ligger till grund för mina karaktärer, för de ligger närmast mitt eget liv. Att skriva dem är enkelt för mig, för jag behöver inte förställa mig.

På vår skola finns det folk som är intresserade av teknik. De bygger saker, och pratar om saker som verkar coola men som låter ”pioooow” när de flyger över mitt huvud för att jag inte förstår (bokstavligt talat flyger över mitt huvud, för en del bygger flygplan, hehe). Skulle jag skriva dem som karaktärer skulle jag få göra ordentlig research för att få det rätt, eftersom jag inte har koll på hur de pratar. Alls.

Andra ungdomar pratar om mattegrejer, fotboll, ridning, webbdesign eller programmering. De kanske har gemensamt att de är sexton, men de är olika människor med olika erfarenheter, och pratar därför på olika sätt. Dessutom pratar de inte likadant med varandra som de pratar med sina lärare eller sina föräldrar, vilket också är intressant. Jag ska inte säga att jag är någon expert på ungdomars tal, men jag tycker att det är spännande (och jag gillar att tjuvlyssna). Vi rör oss i olika cirklar, och pratar olika i olika cirklar. Det gäller för ungdomar också.

När jag skriver dialog försöker jag att gestalta karaktärer och relationer snarare än att försöka härma ungdomar i allmänhet. För det går inte, tror jag. Folk är för olika för att det ska finnas något homogent och allmänt ”ungdomsspråk”.

Däremot finns det ju uttryck som kan användas av många. Slang. Ibland ser jag efterlysningar av sånt i olika författargrupper. ”Vad säger ungdomarna nuförtiden? Säger de grymt längre? Säger de kefft?” Jag blir alltid lite illa till mods av de där trådarna, för jag vet att faran med specifika slanguttryck är att de åldras snabbt och dåligt. Ett ”haff” eller en ”obror” i en nyskriven text riskerar att låta gammalt redan innan texten hunnit fram till tryckpressarna. När de hamnar i händerna på en ung person några år senare kan de bli en anledning att lägga ifrån sig boken, för att den känns inaktuell och svår att relatera till (jag har sett det hända både en och två gånger).

När jag skriver dialog försöker jag att låta mina karaktärer använda ett språk som känns naturligt för mig. Jag tror att det är bättre att jag använder ord som jag är bekväm med och som jag kan göra till karaktärernas egna, än att jag försöker härma för att få till någon sorts ungdomlighet. Härm brukar inte riktigt bli bra. Dessutom behöver jag ta med i beräkningen att det ska funka i skrift, det gör långt ifrån allt som låter bra i verkligheten. På vår bokklubb i biblioteket läste vi en kärleksbok, och en elev utbrast ”oh, the feels!” och drog fingret från ögat och ner över kinden för att mima tårar. I verkligheten skrattade alla för att det var så fint, men i text blir det platt och låter konstruerat.

Jag är väldigt förtjust i att tänka på karaktärer och vilka ord de använder. En testläsare frågade mig om Frank verkligen kan ett ord som gracil. Ja, svarade jag. Det kan han. För han är dansare. Han har ett stipendium från Kungliga Operan i bagaget, och har övat med deras danstrupp. Så ”gracil” är definitivt ett ord som finns i hans dansvokabulär. Däremot tvivlar jag på att programmeringskidsen stött på det ordet, eftersom de kanske inte behövt det. Om de inte är läsare dårå, för läsare får ju som bekant gratis smyginblick i världar som kan vara ganska olika deras egen.

”Så där pratar inte min sextonåring” får mig att le. Givetvis pratar inte alla sextonåringar som John och Frank i Du, bara. För alla sextonåringar är inte som John och Frank. Att förutsätta att alla sextonåringar skulle prata på samma sätt är som att tänka att alla sextonåringar är samma person, och så är det inte. Alla sextonåringar gillar inte samma sak, och pratar därför inte på samma sätt. Alla tjugonioåringar eller fyrtiotreåringar pratar inte på samma sätt heller. Ungdomar är mest som folk är i allmänhet, de är bara lite yngre. Och har lite mer feels, överlag.

 

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Debut, dialog, Du, bara, författarens hantverk, Inspiration, Målgrupp, Språket, Ungdomslitteratur. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Men hur pratar de egentligen?

  1. Skriviver skriver:

    Väldigt roligt att läsa ditt inlägg (som vanligt)🙂 Jag älskar också att skriva dialog (i alla fall ibland), och tänker mycket på att få dialogen att låta naturlig. De ungdomar jag skriver om är mellan 18 och 25, och kan kanske snarare beskrivas som unga vuxna, men även de har ju ett markant annorlunda språk än vad jag själv har. Jag tänker precis som du att många ord blir daterade väldigt snabbt, men en sak som jag har tagit fasta på, är att slänga in en del engelska uttryck. De orden blir inte daterade på samma sätt, tänker jag, och det känns som att vissa ungdomar verkligen pratar hälften engelska hälften svenska ibland, så jag uppfattar det som autentiskt. Annars tänker jag precis som du, att jag skriver människor och inte ”ungdomar”, på samma sätt som jag försöker göra mina åttioåriga karaktär och min elva åriga karaktär till människor och inte ”en gamling” och ”ett barn”.

    • annaahlund skriver:

      Tack så mycket!❤ Ja, engelska uttryck är jättekul! Jag försökte tänka att jag skulle använda dem som min huvudperson John använder dem, så jag har också en del såna. Och vissa ord fick bli medvetna "försvengelskningar", typ "zona ut", och såna saker. Sånt tycker jag är kul att experimentera med.

      Verkligen, karaktärer är ju olika, och blir som roligast när de får komma fram och bli egna personer snarare än åldersstereotyper. Märkligt att det verkar finnas en utbredd känsla av vad ungdomar "är". Men det kanske har att göra med att alla varit unga🙂 Tack för din kommentar, intressant detta!

      • Ooo, kul idé med medvetna försvengelskningar, det har jag aldrig tänkt på.🙂

        Jag tycker att det du skriver i det här inlägget går att applicera på mycket mer än dialog, att det egentligen handlar om en utifrån/inifrån-grej. Att alla försök att härma någonting och beskriva utifrån schablonartade föreställningar (tex, hur ser ett typiskt franskt café ut?) riskerar att bli daterat och/eller falla platt. Eftersom schabloner är just schabloner och fördomar är extremt tidsbundna. Men så fort författaren gör det till sitt och skriver inifrån så funkar det.

        Det här har jag tänkt på massor av gånger, men ändå gör jag inte alltid så. Så TACK för påminnelsen.🙂

  2. Ping: De där som ska läsa | Debutantbloggen

  3. Camilla Linde skriver:

    Håller helt med! Alltid problematiskt att försöka pinpointa hur ”ungdomar” pratar. Hur pratar ”30-åringar” liksom. Bättre då att spegla deras personligheter och intressen i hur de pratar.

    Och,älskar dialogerna i ”Du, bara”!

    • annaahlund skriver:

      Verkligen! Och att fundera ut hur olika karaktärer pratar är väldigt kul, tycker jag. Maw, tack!❤ Älskar att skriva dialog🙂

  4. Syltan skriver:

    Håller med dig till fullo. Bra där! ☺

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s