I lördagens enkät (du har väl inte missat att vi är igång med både enkät och söndagsblogg nu? Tjoho!) svarade vi på frågan Hur kommer du igång med skrivandet igen efter en längre skrivpaus?
Trogna debutantbloggsläsare vet att det är en högst aktuell fråga för mig. Skrivarsommaren har varit tuff. Tuff på så sätt att jag knappt skrivit något. Alls.
Men faktum är att det börjat lossna nu. Anledningarna till det är säkert flera (bara att ta en paus ibland ska inte underskattas), men jag tror att det lika mycket kan handla om läsandet. Den här sommaren har jag läst oerhört mycket. Helt utan måsten, bara det jag vill.
I mina överfulla bokhyllor har jag dessutom ett par hemliga vapen. Inga knivar, nunchakus eller rykande revolvrar, men faktiskt något ännu bättre. Böcker som jag vet får mig att komma i skrivarfeeling.
Ett av dessa vapen är Hunger Games-trilogin. Ganska nyligen avslutade jag ett ungdomsmanus inom skräck/SF. Det har varit på gång ett par år. Jag har skrivit, redigerat och lagt undan det för att skriva på annat. Men varje gång jag tagit fram det igen har jag läst Hunger Games.
Jag vet inte vad det är, men på något sätt synkar de. Språket är inte likadant, de handlar om helt olika saker. Hunger Games utspelar sig i en främmande, dystopisk värld, mitt manus på en svensk högstadieskola. Men det är ändå någonting som gör att de klickar. Och som gör att jag kastar mig in i mitt eget manus med en nästan febrig iver.
Ibland tror jag helt enkelt att det blivit ett beting, en fix idé som jag fått för mig och som varje gång lurar hjärnan till att starta igång. Det vore inte fel, såklart. Allt en kan göra för att lura den där lata hjärnjäkeln mottas ju tacksamt. Men jag tror ändå inte det. Jag tror att det i grunden handlar om att läsa någonting som talar till dig. Och vad som talar till oss beror på vem du är. Två personer skulle troligtvis inte säga samma sak. Här tror jag att det handlar om utanförskapet, att det är någonting som är väldigt närvarande i båda våra texter. Vi väljer att skildra det på två helt olika sätt, men i Suzanne Collins böcker talar det till mig. På samma sätt som det är någonting som gång på gång drar in mig i min egen text. Jag känner så starkt att det finns någonting författaren vill förmedla, och det fyller mig med känslan av att jag vill göra likadant.
Annars finns det en risk med att läsa för bra böcker medan du skriver. I alla fall jag börjar lätt tvivla på mig själv, på min text, och tänka att jag a l d r i g kommer kunna skriva lika bra som författaren jag just då läser. Det gäller att hitta balansen, för den känslan kan också vara förlamande. Snarare än att pusha dig till att skriva kan den få dig att vilja lägga av.
Det är lätt att hamna i skrivarsvackor. För ett år sedan hade jag inte trott det, men nu vet jag. Det kan hända alla och precis när som helst. Och egentligen är det ingenting att vara rädd för. Du har ju svackor med allt annat i livet, eller hur? Dagar när till och med favoriträtten känns trist, eller du har svårt att motivera dig till att gå på det där träningspasset du i vanliga fall älskar. Såklart att det också kan hända med skrivandet. Konstigt vore väl annars?
Däremot är det inte så dumt att hitta de där strategierna som kan leda dig tillbaka till lusten. För det kan vara lurigt att komma igen. Lite som när du inte tränat på ett tag, och det känns oändligt svårt att ta det där första steget.
Vad som funkar för just dig måste du testa dig fram till. Kanske är det en skrivarkompis som kan pusha dig när det mesta känns tungt, att få skriva på något helt annat än det du ”borde” skriva på.
Eller en bok som får dig att med kliande förväntan vilja kasta dig över ditt manus igen.
Debutantbloggen 