Varför jag älskar underdogs

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Som titeln redan avslöjat: jag älskar underdogs. De som slår ur underläge. Oavsett om det handlar om litteratur, TV-serier eller film så är det de karaktärerna jag alltid fastnar för. Som Tyrion Lannister i A song of ice and fire eller Spike i TV-serien Buffy. De är de där karaktärerna som jag stundtals avskyr, men som jag alltid tror på. Även om de inte kommer stå som segrare i slutet så tror jag att de kommer bli bättre. Att de kommer att växa och förändras. Spike är kanske det bästa exemplet. För er som inte sett Buffy (gör det – det är en fantastisk serie!) så räknas han som en ond karaktär. I alla fall i början. Han är en hundra-nånting-årig vampyr som fått sitt namn av sin förkärlek för att tortera offer med ”railroad spikes”. Som vampyr är han hänsynslös. Han älskar att orsaka kaos och plåga människor.

En ganska osympatisk karaktär, med andra ord. Det borde vara lätt att avsky honom. Men jag gör det inte. För det finns de där dragen som inte riktigt rimmar med ondskan. Han drivs mycket av sina känslor. Kärlek, passion, lojalitet. Och de känslorna driver honom till slut till att försöka bli god. Som vampyr har han ingen själ, men han försöker trots det bli bättre. Han jobbar hela tiden mot sin egen natur, och oftast faller han tillbaka i gamla bloddrickarspår, men han slutar aldrig att försöka.

På det sättet är han den mest intressanta karaktären, tycker jag. Som hela tiden balanserar mellan gott och ont. Det visar att vara ond inte är ett ständigt tillstånd. Det är något som skiftar. Som en person lätt kan dras tillbaka i, men som också går att kämpa sig upp från. Att den mänskliga naturens mest intressanta drivkraft är att slåss med sina egna olika sidor.

På samma sätt gillar jag att skriva den här typen av karaktärer. Jag älskar spruckna, kantiga, komplexa människor. Personer jag själv inte alltid tycker om, som jag faktiskt kan bli jäkligt förbannad på, men till slut alltid förlåter. För det finns trots allt någonting sympatiskt hos dem. Någonting mänskligt.

Det finns en särskild anledning till att jag började tänka på det här med underdogs. Igår fick jag nämligen ett mycket speciellt meddelande. Det var ett meddelande från en vuxen, som stuckit min bok Snack Parrow i händerna på en ung läsare. Och läsaren i fråga hade tyckt väldigt mycket om den. Den här meningen fick mig nästan att göra en high five med mig själv:

”Det var för övrigt första boken han läste självmant utan att vara tvungen”

Och här, just här, finns kanske min största drivkraft till att skriva på serien om Snack. Det är de här barnen jag skriver böckerna lite extra mycket för.

Läsandets underdogs. Barn som slår ur underläge. De som ännu inte knäckt den omtalade ”läskoden”. Inte nödvändigtvis för att de är ointresserade av läsningen, kanske har de inte hittat berättelser som just de gillar. Kanske har de inte erbjudits dem. Men resultatet är detsamma. De står utanför läsandets gemenskap. Det barn som inte läser är utanför på många sätt. Utanför i ett vidare begrepp gällande språkutveckling och allt sådant – men även i relation till vad som förväntas av barn. Vad vi vuxna förväntar oss av barn. Vi har väl rätt svårt att förhålla oss till ett barn som inte läser, eller hur? För vi vet hur viktigt det är. Anna skrev i sitt måndagsinlägg om ungdomars språkförråd. Och det är ju här som grunden läggs för det. Barn som inte läser växer upp och blir ungdomar som inte läser.

Det är i högsta grad en demokratisk fråga, en fråga om att få vara med.

Så vad ska vi göra? Tvinga barnen att läsa? Ja, det funkar säkert jättebra.

Jag tror att det här hänger ihop med det jag skrivit i ett tidigare inlägg, om att bredda barnlitteraturen. Jag tror att fler barn skulle hitta böcker de gillade om de gamla klassikerna fick stå tillbaka för ny, spännande barnlitteratur. Det är dags att lyfta fram böcker som täcker in fler aspekter, fler perspektiv, fler intressen. Det är lätt att glömma det, men barn är människor med olika personlighet och intressen, precis som vi vuxna är. De kanske inte känner sig hemma i böckerna som finns i deras ”ålderskategori”. De kanske behöver något annat för att fastna för läsandet.

Kanske kan vi då sluta tvinga barn att läsa sånt de inte vill, och istället kunna erbjuda dem ett så brett spektrum att de hittar något de kan relatera till, helt på egen hand.

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, karaktärer. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Varför jag älskar underdogs

  1. Anna Arvidsson skriver:

    Vilken fantastisk feedback att få. Och vilket avtryck att få göra.

  2. Skriviver skriver:

    Ja, ja och ja! Du har ju så rätt. Det är så otroligt viktigt att låta barn läsa det som de själva älskar att läsa, det är lusten som tar en vidare på läsandets väg, och det är helt enkelt det enda sättet. SÅ VIKTIGT! Jag håller tummarna för att det är på väg att hända, jag tänker att det åtminstone finns mer och bredare barnlitteratur nu än när jag växte upp, och bibliotekarierna har mycket bättre koll på saker nu för tiden också – det är i alla fall vad jag tror. Har själv en sexåring som inte är så intresserad av att läsa – eller bli läst för som det snarare är fortfarande – och nyckeln till att få henne intresserad av böcker är att sluta läsa sagor och istället läsa fackböcker. Hon är typen som vill veta hur saker fungerar, och när vi går till biblioteket väljer hon i princip nästan bara böcker om hajar, fladdermöss, dinosaurier eller mytiska varelser och monster. Jag skulle mycket hellre läsa fantastiska sagor för henne om jag fick välja (och jag försöker förstås ibland), men det är inte hennes litteratur. Hon är en liten fackboksmänniska. Och jag är SÅ glad att det finns så pass mycket böcker med fakta för barn att det faktiskt går att hitta nya böcker till henne för det mesta. Men jag önskar också att det fanns mer. När det kommer till barnböcker önskar jag verkligen att det fanns mer av allt.

    Och förstås: Underdogs. Håller helt med. Tyrion. Spike. De är underbara! (Att jag inte fortfarande får rysningar längs ryggraden varje gång Spike dyker upp om jag tittar på Buffy, beror det bara på att jag – ehum – antagligen har tittat på de flesta säsongerna liiite för många gånger.)

    • Camilla Linde skriver:

      Eller hur! Jag är ändå förvånad över att det pratas såpass lite om det. Förvånad och lite förfärad. För jag tror att nyckeln till så mycket ligger precis här.
      Och jag håller med, på biblioteken upplever jag att det finns en stor öppenhet för att bredda barnlitteraturen. Om ändå det kunde spridas till förlagen.
      Och samtidigt är det ju svårt. Jag förstår helt att du helst vill läsa andra typer av berättelse för dottern. Vi som vuxna har såklart också böcker som vi gillar. Men jag tror att du är inne på helt rätt spår som ändå låter henne välja. Det är nyckeln för att hitta den där läsglädjen. Och tänk hur mycket du kommer lära dig på vägen🙂

      Haha, håller helt med om det där! Spike var (och är) solid etta på min tre-i-topp över tonårs-TV-crushar🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s