Om egna och andras idéer

IMG_8645Jag satt här om dagen och tittade på en TV-serie. Det är en sysselsättning som jag ägnar mig åt i ganska hög grad. Det blir ett avsnitt här och ett där, tills serien vips är slut och jag lämnas med en fruktansvärd känsla av tomhet, innan jag hittar nästa serie och allt börjar om igen.

Jag gillar serier som engagerar mig. Serier där jag blir involverad och själv börjar känna saker. De serierna kan jag kolla på om och om igen för att få uppleva samma känsla. En anledning till detta är att när jag hamnar i det läget är det som att sätta på en kran, och plötsligt börjar det rinna fram skrivaridéer. Det är inte så mycket handlingen som inspirerar till dem, utan mer känslan som förmedlas och känslan jag upplever. Därför brukar jag inte ha problem med att jag kopierar handlingar.

Men om vi nu återgår till här om dagen. Jag satt som sagt och tittade på en serie. En serie som är en stor favorit och som jag sett många gånger förut. Det var säsongsavslutning och en riktigt bra och dramatisk sådan. Jag har ju berättat att jag är lite ambivalent angående slutet på min trilogi. Inget av alternativen har känts riktigt bra. Man nu när jag satt och tittade och drabbades av känslan så kom jag plötsligt på det. Hur allt skulle lösa sig och hur jag skulle väva ihop alla trådar. Jag befann mig i ett kort tillstånd av extas innan jag kom på att, hoppsan, det slutet påminner mycket om en annan sidoplot i serien. För mycket till och med.

Jag funderade ett varv till, och eftersom jag redan var uppeldad och inspirationskranen stod fullt öppen så kom en annan liten twist till mig som gjorde att det hela löste sig på ett bättre och mer nytänkande sätt. Dock kunde jag, och kan fortfarande inte riktigt släppa känslan. Tänk om jag faktiskt kopierar? Den logiska delen i min hjärna säger att jag inte gör det. Att det nya slutet är helt fantastiskt och att jag ska köra på det. Men jag har en paranoid del också. Samma del som gav mig ogrundade tankar om att jag var tvungen att döpa om en karaktär för att hon och hennes del i historien möööööjligtvis på vissa sätt kunde liknas med en karaktär med ett liknande namn från en annan bok.

Jag har kopieringsparanoia, och jag tror att det kan vara nyttigt att ha sådan i viss mån. Självrannsakan är bra om det leder till insikten att det faktiskt inte är en själv som hittar på det man skriver. Men det kan också gå över gränsen. Det finns så otroligt många historier här i världen, men egentligen, om man skalar bort kryddorna tills man bara står med grundploten, då finns det faktiskt inte obegränsat med sådana. Det finns många historier som baserar sig på samma grunddrama, och om det vore kopiering så skulle det inte kunna produceras något idag som inte vore det. Det viktiga i grytan är faktiskt kryddorna. HUR man väljer att illustrera grunddramat. Det där med hur är det som faktiskt gör historier olika, unika och läsvärda.

Jag vet hur trilogin ska sluta nu, och det är ett fantastiskt slut. Jag berättade det för min sambo igår, för han är mitt bollplank, och han undrade lite försiktigt vilken av helvetets kretsar jag rymt ifrån. Och det är så jag vet att mitt slut är i min smak. Härmed låter jag den logiska och förnuftiga delen av min hjärna avgöra att jag inte kopierar någonting. Grunddramat kan återfinnas på många andra ställen, men det där med HUR är det jag själv som tänker ut. Det är där den där författarbegåvningen och kompetensen kommer in i bilden. HUR blir en utmaning av många skäl, men det kommer gå bra. Det kommer bli super!

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s