Temavecka: Men varför skriver du om så läskiga saker?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Som ni säkert listat ut vid det här laget är det temavecka som gäller på Debutantbloggen. Och detta utifrån två frågor: Vad brukar folk fråga när det kommer fram att du skrivit en bok? Och Vilken fråga önskar du att du skulle få istället?

Som jag avslöjade redan i lördags så har jag faktiskt skrivit om den vanligaste frågan jag får, i inlägget varför åldersindelningar suger. Den vanligaste frågan jag får om Snack är nämligen vilken ålder den passar för. Åldersindelningar är ett stort och viktigt ämne som jag skulle kunna prata hur mycket som helst om. Men idag ska jag trots allt inte göra det. Jag ska prata om något annat.

Förutom att skriva science fiction-barnböcker skriver jag nämligen skräck. Bara den blandningen verkar få det att kortslutas i mångas hjärnor. Att alternera mellan att skriva för barn och att skriva bloddrypande historier om obeskrivliga fasor – det går väl inte?
Såklart går det alldeles utmärkt, men det visar ändå på att det finns någonting med skräck som fascinerar oss väldigt mycket. Som får frågan att ställas: varför skriver du om så läskiga saker?

När jag var sju år gammal lät min pappa mig se Hajen. Jag antar att den filmen inte behöver någon djupare presentation. Stor haj, läskig musik, båtar som tuggas till flis, en massa blod. Ni vet säkert vilken jag pratar om. När jag satt där i vardagsrumssoffan och väntade på att filmen skulle börja var jag så spänd. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Det kändes som att få en glimt in i de vuxnas förbjudna värld. Att få vara med på lika villkor.

Den känslan höll i sig ungefär tills ovan nämnda musik började att spela. Sedan ersattes den med ren och skär terror. Det var en film som helt skrämde mig från vettet.

Under lång tid efteråt så vägrade jag att åka båt, eller ens befinna mig i närheten av vatten. Jag vägrade att duscha för jag var helt övertygad om att hajyngel skulle komma ut ur duschen, växa sig gigantiska och äta upp mig. Det var ett under att jag ens kunde dricka vatten.

Om jag berättar den här historien i samband med att jag får frågan ”varför skriver du skräck?” så nickar de flesta nöjt. De tycker att de har fått sin förklaring. Varför skulle jag annars vilja skriva den här typen av berättelser? Det måste ju ligga någon sorts trauma bakom.

Och kanske svaret finns där i barndomen ändå (förlåt pappa). Det är trots allt en avgörande tid. Någonting som kommer att forma resten av våra liv. Och rädsla är en väldigt stark känsla. En primal känsla som inte går att styra över. Den kan ta dig så totalt i besittning. Få dig att reagera helt utan vett och reson. Och jag tror att det fascinerade mig redan då.

Samtidigt tror jag inte att det är hela förklaringen.

Jag brukar nämligen tänka att jag inte alls skriver om monster. Jag skriver om människor.

Minns ni min tandnovell? Om barnet som börjar samla på sina tappade tänder för att bygga ett monster. Den blev faktiskt klar för några veckor sedan. Men den blev inte alls som jag trodde att den skulle bli. Istället för visuellt äckel och slafsig skräck blev det en ganska tragisk historia om en familj som famlar sig fram efter en förlust, och om en far som blundar inför sin sons drastiska förändring.

Och det är i den här kärnan som det riktigt läskiga finns. För här blottar jag som författare mig själv. Jag lägger in mina egna rädslor i texten. I det här fallet inte nödvändigtvis rädslan för ett barn som bygger ett monster, utan att stå utanför. Rädslan för att ens barn ska förändras utan att jag ska kunna göra någonting åt det. Kanske till och med utan att jag ser det. Att jag, trots alla goda intentioner, ska misslyckas.

Det är läskigt på riktigt.

På så sätt tycker jag att skräck kan vara mer realistisk än andra genres, trots sina ibland övernaturliga inslag. Det finns ofta en nakenhet i att beskriva människan, och de prövningar hen ställs inför. Skräcken hjälper till att skala av det, tills bara det där basala finns kvar. Det vi är rädda för på riktigt.

Den andra frågan handlade om vad vi hellre skulle vilja bli frågade om. Där skulle jag tycka det var roligt att prata mer om just monster, och vilket som är min favorit. Det kanske låter motsägelsefullt, nu när jag precis sagt att jag skriver om människor och inte om monster. Men de finns ju trots allt där också. Jag har insett att jag väldigt sällan skriver om ”klassiska” monster. Jag har aldrig skrivit om vampyrer, inte om varulvar. I en text förekommer zombies, men det är kanske så nära det kommer. När jag skriver gillar jag det mer diffusa. Monster som befinner sig någonstans på gränsen. Som ibland rentav skulle kunna vara mänskliga.

Varje monster har sina egna fördelar. De symboliserar alla olika saker. Därför är det svårt att välja en favorit. Men jag skulle ändå säga att den klassiska vampyren är svårslagen. Och då menar jag inte de där glittriga varianterna som kan vandra runt i solljuset. Utan de som gömmer sig i skuggorna, som tvingas ta liv för att själva överleva. De ensamma varelserna som dyrkas för sin odödlighet, och som trots det är dömda att se världen passera förbi utan att vara en del av den. Det finns en skönhet och tragik i det som jag tycker väldigt mycket om.

Sen är jag väldigt svag för zombies också. De är nog det påhittade monster som ändå kan skrämma mig fortfarande. Det intressanta är ju att de inte alls är särskilt farliga en och en. Faktum är att de är ganska dumma. Stäng in en i ett rum så kommer den inte ut. Hur läskigt är det egentligen?
Nej, enskilt är de inte särskilt läskiga. Men i grupp däremot. I grupp blir de en ostoppbar massa. Den ultimata symbolen på att en kamp är hopplös. Hur många du än besegrar så finns det hundra nya. Och den stora ironiska twisten är såklart att om du går under i kampen riskerar du själv att bli en av dem. Att bidra till kretsloppet av död.

Så harmlösa. Ändå så farliga.

Har ni några favoritmonster? Eller håller ni er så långt borta från skräckgenren som det bara går?

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, Skräck. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s