Gästblogg: Caroline Grimwalker

Spöket i maskinen

”Kan du spökskriva min C-uppsats åt mig?”

Ja, så där ser den absolut vanligaste jobbförfrågan ut när man, som jag, arbetar som spökskrivare. Ibland gäller det en hemtenta, eller D-uppsats eller annan hemuppgift på gymnasie- eller universitetsnivå.

Det är också den enda jobbförfrågan som jag och min make (som också är spökskrivare) svarar nej på med vändande post. Vi är inte jättemånga som jobbar med det här i Sverige, åtminstone inte regelbundet, och alla de andra som jag känner till tackar också nej till den typen av jobb. Det vore helt enkelt inte okej. Varken moraliskt eller lagligt sett. Ryktet säger att det finns en person i Göteborg som livnär sig helt på att skriva doktorsavhandlingar åt folk, men det tror jag man ska ta med en nypa salt.

Vad är då en spökskrivare? Var Lagercrantz spökskrivare åt Zlatan? Nej, han var medförfattare. Alltså en person som skriver en bok tillsammans med en annan person och som också finns med på omslaget eller i det publika materialet kring boken. Inget hysch-hysch, kan man säga.

Som spökskrivare syns jag inte. Alls. Trots att det är jag (och i de allra flesta fall bara jag) som har skrivit. Som konsument ser du boken i affären, det står ett författarnamn på den och det är allt. I all publik info står det att det är författaren som har skrivit boken, i intervjuer säger författaren också att det är hen själv som har skrivit den … men det är alltså jag. Det här är vanligare än du förmodligen tror. Bara i år har jag spökskrivit tre böcker.

Varför anlitar man då en spökskrivare istället för att skriva boken själv? Det kan finnas många olika anledningar. En som är ganska vanlig är att man helt enkelt inte har tid. Det kan röra sig om en välkänd profil som kanske föreläser om ett ämne och vill ha en bok skriven utifrån det hen föreläser om. Det kan vara en så kallad kändis som vill ha en självbiografi och inte heller har tid att skriva den själv. Ganska ofta när det gäller fackböcker så är det en forskare som visserligen har all kunskap, alla resultat och alla slutsatser hen vill förmedla, men som kanske inte är riktigt haj på att få ur sig det hela på ett fängslande/underhållande/säljande sätt. Det kan naturligtvis också vara en helt vanlig person som drömmer om att få vara författare men som saknar talangen för att skriva. Eller en redan utgiven författare som vill ha lite fritid. Kort sagt finns det väldigt många olika anledningar till att någon väljer att anlita mig som spökskrivare och jag ser inte ner på någon av dem.

Hur själva processen går till varierar en aning, men allihop börjar med att ett kontrakt skrivs där det specificeras vad för typ av bok jag ska skriva, ungefär hur lång den ska vara, hur lång tid jag har på mig och hur mycket uppdragsgivaren ska betala. Om jag ska göra hela arbetet, alltså komma på idén och storyn och karaktärerna från noll, så att säga, så brukar kontraktstiden löpa över sex månader och jag tar då ut en månadslön som jag kan leva på av uppdragsgivaren. Om det redan finns en story, ett detaljerat och befolkat synopsis så brukar kontraktstiden löpa över tre eller fyra månader. Finns det ett färdigt råmanus som uppenbarligen inte håller måttet kan jag skriva om det hela på en månad.

Åh, i kontraktet finns naturligtvis också en sekretessklausul med tillhörande vitesbelopp. Jag som spökskrivare får inte under några omständigheter avslöja för någon att det faktiskt är jag som har skrivit boken som säljs under en annan författares namn.

Några uppdragsgivare vet redan från början hur de vill att deras böcker ska ”låta”, eller vilken annan författares böcker de ska likna. Då börjar jag uppdragstiden med att läsa några böcker av den utpekade författaren innan jag sedan själv sätter igång och skriver. I andra fall har jag fria händer och i vissa fall, så som i fackboksfallet, så finns det en allmänt vedertagen stil att förhålla sig till.

”Är det inte jobbigt om en bok får jättefina recensioner, att någon annan tar åt sig äran av ditt arbete?” Det är den näst vanligare frågan jag får, och svaret är ärligt talat nej. Jag tar naturligtvis åt mig av de fina orden/recensionerna. Flera av mina spökskrivna alster har fått både bra recensioner och några har fått stor uppmärksamhet. Det har också lett till att jag har flera återkommande, nöjda kunder. Vilket är bra, för ett av de stora problemen med att vara spökskrivare är just detta: Man får inte tala om vilka böcker man har skrivit och därför blir det svårt att marknadsföra sig på sina meriter. Det går helt enkelt inte. Det enda möjliga är att ha anonymiserade uttalanden från tidigare kunder, eller att förlag sinsemellan tipsar om mig utan att tala om några specifika böcker. Det är så klart lite problematiskt rent marknadsföringsmässigt, men än så länge har varken jag eller min make svårt att få uppdrag. Jag har till exempel redan första halvan av nästa år bokad. Kunder som återkommer och vill ha en uppföljare efter att ha fått goda recensioner, bra betalt och i vissa fall har blivit utgivna i fler länder brukar också förstå att priset går upp en aning efter att jag har bevisat mitt värde för deras författarkarriär. I några fall, där det har smällt till ordentligt för en kund och hen har tjänat riktigt bra med pengar på det jag har skrivit, så brukar jag få en bonus som tack och extra uppskattning.

Jag är också författare i eget namn och den uppmärksamhet jag kanske vill ha för saker jag skriver får jag tillräckligt av där. Så nej, det är inte jobbigt att vara det osynliga spöket i maskinen. Jag är författare i själ och hjärta, och tack vare arbetet som spökskrivare får jag ju göra precis det jag älskar: skriva böcker. Om det sen står mitt eller någon annans namn på omslaget, om jag skriver för egen räkning eller för någon annans, kan ju faktiskt kvitta. Dessutom är det otroligt nyttigt för mitt eget skrivande. Sedan jag började spökskriva böcker för tre år sedan har jag blivit bättre och mer effektiv. När det här året är slut kommer jag att ha skrivit sex böcker. Tre spökskrivna, en tillsammans med min make (I krig & Kärlek, kommer ut v 39 på Storytel), en egen thriller (arbetsnamnet är Den fjärde vågen, i skrivande stund inte förlagd ännu) och så ett lite hemligt projekt tillsammans med en medförfattare. Att skriva sex på böcker på ett år kan låta mycket och det är det väl i ärlighetens namn också. Men jag klagar inte. Istället myser jag åt det faktum att jag kan leva på det jag drömde om redan som tonåring – att skriva.

Caroline Grimwalker

carolinePs. Har ni några frågor så är ni välkomna att ställa dem i kommentarsfältet så svarar jag när tid finns. Är du som läser det här intresserad av en spökskrivning eller annan hjälp med ditt manus så kan du surfa in på www.skrivsidan.com som jag driver tillsammans med min make, och läsa mer om hur vi kan hjälpa just dig.

 

 

 

 

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Gästblogg: Caroline Grimwalker

  1. Ping: Spökskriva | Skriva läsa leva

  2. Ell skriver:

    Tänker alltid Francine Pascal och Sweet Valley när jag hör ordet ”spökskrivare”, men roligt att det finns i Sverige och går att försörja sig på!

  3. Frida Uhrbom skriver:

    Intressant inblick. Kul att tänka sig kända författare som kanske bara är en fasad, som egentligen inte skriver. Är man spökskrivare slipper man ju också uppmärksamhet och olika evenemang där författare förväntas delta för att marknadsföra sina böcker. Även om många uppskattar just den biten finns det andra, sådana som jag, som hellre sitter ensamma i skrivhörnan och knapprar. Jag kom att tänka på att spökskrivande har mycket gemensamt med översättande. Förutom att få betalt per ord eller för den tid som lagts ner måste ju även översättaren sätta sig in i författarens stil för att den översatta texten ska likna originalet, fast på ett annat språk…

  4. Caroline Grimwalker skriver:

    Ett tillägg jag kom på är att det naturligtvis inte bara är böcker som spökskrivs. Även blogginlägg, artiklar, krönikor, ja, till och med twitterinlägg och anda uppdateringar på sociala medier kan vara skrivna av oss, när du egentligen tror att det är någon annan. /Caroline

  5. Caroline Grimwalker skriver:

    Hej Amanda, kul att du tyckte det var ett intressant inlägg. Jag har inte hört om just Girl Online, men det är vanligt att folk nästan blir förnärmade och känner sig lurade när det avslöjas att en bok är spökskriven, men oftast är det en indignation som så att säga sker ”å spökskrivarens vägnar”. Man tycker, som du skriver, att det är fel att spökskrivaren inte får cred och åtminstone står som medförfattare. Det man kan komma ihåg då är att det finns en ytterligare stor skillnad mellan spökskrivare och medförfattare och det är betalningsmodellen. En medförfattare brukar få skriva ”på vinst och förlust” och betalningen är precis som den är för den andra författaren: en chansning. Om boken blir utgiven och säljer så får man förskott och royalty, vill ingen ge ut den eller den floppar så har man lagt ner en massa arbete ”i onödan”. Som spökskrivare har jag inga som helst rättigheter att få mer betalt om en bok går jättebra, men jag riskerar heller inte att stå där med inga pengar alls. Många som vänder sig till en spökskrivare ställer den frågan: ”Min idé är så himla bra/originell/kommer sälja asmycket, men jag har inte så mycket pengar. Kan du få betalt i framtida royalty?” Och där blir svaret alltid nej. Det kostar ganska mycket att få en bok spökskriven. Det handlar om att ta ut en månadslön (+ skatter och sociala avgifter) som man kan leva på i mellan 3 och 6 månader, vilket blir en (för de flesta) ganska stor summa. På det viset är det inte alls ”synd om oss spökskrivare”. Vi lever ekonomiskt tryggt samtidigt som vi får ägna dagarna åt just det vi tycker om: hitta på historier och karaktärer och skriva, skriva, skriva. Och ja, detta att hålla sekretessen till hundra procent är en viktig del i vår yrkesstolthet. I samma sekund man avslöjar en av sina kunder är man rökt för all framtid, det säger sig självt. Sedan kan jag till viss del förstå läsare som känner sig lurade. Här har de trott att en författare de beundrar är den som har skrivit boken, men så visar det sig att hen inte har skrivit ett enda ord. På det brukar jag svara att ingen bok i någon bokhandel i hela Sverige någonsin (förutom en del egenutgivna alster) är skriven helt och hållet av författaren som står på omslaget. Alla författare har både förläggare och redaktör, som lusläser manuset och kommer med förslag på ändringar och förbättringar som kan vara ganska omfattande. På det viset är det faktiskt aldrig ”bara författarens text” du som läsare möter när du slår upp en bok. 🙂 / Caroline

  6. Amanda skriver:

    Gud vad häftigt att läsa! Spökskrivare är ju ett sådant där yrke man inte hör så mycket om, så det är verkligen jätteintressant att få en inblick så här. Jag undrar om du hört talas om youtube-profilen Zoellas bok ”Girl Online” och ramaskriet som blev när det kom ut att den var spökskriven och vad du i så fall tycker om det? Tidigare har jag 100%-igt tyckt att det var fel av Zoella och hennes team att inte låta spökskrivaren stå med som åtminstone medförfattare, men nu börjar jag undra om det kanske är att förta spökskrivarens yrkesstolthet/roll en aning? Mindblowing att tänka på hur många böcker det kan finnas därute som är spökskrivna utan att man har någon aning om det, i alla fall!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s