Plats för det roligaste

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Jag befinner mig i en rolig fas med Saker ingen ser, novellromanen jag skriver på. Som jag berättat tidigare handlar den om sex personer vi får följa under ett år på gymnasiet, och den består av noveller med övergripande dramaturgiska bågar, som tillsammans blir en roman. Jag hade tänkt ha tolv noveller, en för varje månad, men efter en insiktsfull tanke från min första testläsare beslutade jag mig för att låta novellerna bli fler för att alla karaktärer skulle få plats att komma fram ordentligt.

Det var med lite skräckblandad förtjusning jag skapade ett nytt utkast på datorn och satte igång med det här nya. De tolv novellerna var bitvis ganska tröga att skriva, så tanken på att de skulle bli fler var kanske inte vad jag var allra mest sugen på – jag längtade snarare efter att de skulle bli bättre. Hur som helst: Att ge mer plats åt karaktärerna visade sig vara ett genidrag för projektet.

De senaste veckorna har jag nämligen befunnit mig i ett skrivrus. Det har känts som om jag skrivit fanfiction på min egen historia! ”Åh, det här skulle kunna hända! Och det här! Och det här!” Det har dykt upp nya teman, utvecklingar av karaktärer och relationer, oväntade bråk, ett syskon här, en ny hobby där. Nya noveller som blivit korta fina ögonblicksbilder, sms-noveller som sprakat av undertext, och relationer som blommat ut åt oväntade håll. Allt bara växer, och min hjärna älskar det!

Så de tolv novellerna jag började med har blivit fler. Hehe. Ganska många fler. I skrivande stund lutar det åt att hela novellromanen landar på mellan fyrtio och femtio (!) noveller av varierande längd. Några superkorta, andra längre. Vissa koncentrerade till en karaktär, andra med flera personer.

Och vet ni, det här känns så mycket lättare. Trots att det är mycket nytt som ska skrivas för att jag ska få ihop alla trådar. Mitt roligaste har nämligen alltid varit karaktärerna. Att hitta på vad som gör dem speciella, att låta dem prata med varandra och se vad som händer, att låta dem överraska mig. Att jobba runt en stram form var kul ett tag, men när jag släppte på den och fick plats med fler babbliga dialoger och fler tedrickarscener och mer hångel blev allt mycket roligare. För sån är jag. I och med den nya formen finns det plats för mer av det som känns jag.

Vi får se vad jag landar i, än är ingenting skrivet i sten. Men om fyra veckor har jag manusinlämning, så tills dess ska jag ha någon sorts helhet klar. Det känns spännande. Jag har en hel del noveller kvar att skriva, men jag kommer att få ihop det, för det rasslar på nu. Jag har en tydlig riktning, och jag vet av erfarenhet att jag jobbar snabbt när jag har kul. Att få plats att vända och vrida ännu mer på de här karaktärerna är underbart. För när allt kommer omkring tycker jag att det är det roligaste.

 

 

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Bok två, Debut, författarens hantverk, karaktärer, noveller, Saker ingen ser. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Plats för det roligaste

  1. annahelgesson skriver:

    Oj Anna, vad härligt det låter att du verkligen kan få gotta in dig i karaktärerna. Det låter som om du har funnit en värld som du får blomma ut i. Stort lycka till med nya romanen.
    Kram!

    • annaahlund skriver:

      Tack Anna!❤ Det känns väldigt roligt – och skönt att äntligen få ordentligt flyt efter en trög skrivperiod. Det känns också kul att mer och mer hitta de sätt som fungerar bäst för mig i skrivandet. Tack för pepp! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s