Det nära

GB_Karl_Modig_1När jag skrev Superkrafter så bestämde jag mig för att den skulle utspela sig i Spånga, just därför att jag växte upp där. Det betydde att jag inte behövde hitta på eller göra research när mina karaktärer skulle ta sig från plats A till B. Jag behövde inte åka till Spånga och kolla vad restaurangen i centrum heter eller vad de serverar. Etc. Allt det var väldigt skönt och gjorde att jag kunde fokusera på det viktiga, själva skrivandet och skapandet av en bra historia.

 

En av karaktärerna, Oscar, bodde till och med i det hus som jag växte upp i. Han gick också i samma gymnasium som jag gick i. Han och Klara lyssnade på (typ) samma musik som jag och de hatade lika träning mycket som jag (brukade) göra. Etc.
Ni fattar poängen.

Det var aldrig meningen att Oscar och Klara skulle vara så nära mig. Men ändå blev det så. Och jag tror att det i slutändan ändå gjorde boken bättre.
Det nya projektet jag jobbar på handlar ju som sagt om sorg och att skjuta ifrån sig det med humor. Den handlar om att inte kunna hitta orden för det man känner och om skuldkänslor. Samtidigt som den försöker att vara lite rolig.

I alla fall. Jag började skriva på den i mars (samtidigt som jag höll på och jobbade med en uppföljare till Superkrafter) och lyckades trycka ut runt sextio sidor i april eller maj som jag skickade till min förläggare. Vi hade ett lunchmöte om det nya projektet och överlag gillade förläggaren texten, även om hon tyckte att den behövde mycket mer arbete innan den ens var nära på att bli klar. Men det bästa tipset hon gav mig var att jag skulle göra boken så nära mig själv som möjligt.
Att jag skulle göra huvudkaraktären så nära mig själv som möjligt.

Det är ju ett svårt ämne med sorg och allt som kommer med det. Och för att verkligen få till det så bra som möjligt måste historiens ”grund” vara så ordentlig som möjligt. Läsaren måste känna att karaktärerna verkligen finns på riktigt och ett sätt att göra detta är att göra karaktärerna så nära sig själv som möjligt.

Och det var det jag gjorde. Nu är den nästan redo att skickas tillbaka till förläggaren. Vi får se om hon tycker att den har blivit personligare och närmare.

Sen har också hela nära-mig-grejen skapat andra problem. Om jag skriver om personliga händelser så drar det ju också in personer i min närhet. Hur ska man göra då? De har ju inte bett om att vara med i en bok. Hittills har jag gjort mitt bästa för att det inte ska bli uppenbart att det är just dessa personer som är med i boken. Men vi får se. Det skriver jag om i ett framtida inlägg.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Det nära

  1. Ping: Pirret | Debutantbloggen

  2. Ping: Lek med karaktärer | Josefine HÅ

  3. Pia Widlund skriver:

    Det kan vara lite lurigt. Jag skriver om en påhittad familj som bor mellan Katrineholm och Flen. Jag har också miljöer som jag känner igen men mina karaktärer liknar inga av mina vänner.

  4. emmavallin skriver:

    Spännande! Ser fram emot att läsa mer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s