Foto: Göran Segeholm
Jag tycker att det är coolt hur skrivandet kan se ut på så många sätt. En del börjar med en startscen och skriver sig igenom boken från början till slut, andra gör noggranna planer och strukturerade synops innan de börjar skriva, och några utgår ifrån en motsättning eller ett problem de vill utforska. Och så finns det vi som lever i kaos, men tycker om att umgås med våra karaktärer (och är bra på att tänka att saker kommer att lösa sig).
Bok två är ångestladdad på flera sätt (vad ska folk tycka/hur ska jag hinna/blir det för likt/blir det för olikt/vad håller jag på med/är det här ens bra/osv/osv/osv), men en sak som är kul är att jag kan mycket mer nu. Jag har mycket bättre skrivarverktyg denna gång, och har lärt mig saker jag har användning för nu när jag skriver en till bok. En sån sak är dramaturgiska bågar.
Jag började jobba med dramaturgiska bågar ganska sent i processen med Du, bara (eftersom jag inte visste vad dramaturgiska bågar var när jag började skriva). För mig som håller handlingen som utbytbar ganska länge visade det sig vara ett riktigt bra verktyg. Genom att skissa upp karaktärernas känslomässiga utveckling var det mycket lättare att se hur jag kunde bygga upp handlingen för att gestalta vad jag ville få fram.
I min novellroman Saker ingen ser har de dramaturgiska bågarna varit otroligt användbara. Perspektivet växlar mellan sex olika huvudpersoner, så det är många trådar som ska samspela för att allt ska falla på plats. De dramaturgiska bågarna blir ett sätt att rita upp varje karaktärs övergripande känslomässiga utveckling genom hela boken, för att få översikt, och kunna bygga handlingen utifrån det.
Det kan se ut så här. Här har jag ritat upp utvecklingen för min karaktär Linn. De olika punkterna är noveller hon är med i, där olika saker gestaltas. Hennes kurva handlar mycket om identitet och samspel med andra, så jag har utgått ifrån det temat här. En punkt kan vara ”Identitet, relation till Aron, Marcus, Sebastian och musiken”. Med det tänker jag att jag vill visa hur hon relaterar till sin kompis, sin rival och sin bror. Och till musiken, som är viktig i hennes liv och för hennes identitet.
Linns dramaturgiska båge hjälper mig att se vad som ska hända med de olika relationerna och hur hennes identitet ska förändras. När det är dags att skriva novellerna kan jag tänka ”vad skulle kunna hända för att det ska framgå vad Linn tycker om de här personerna, samt vad musiken betyder för henne?” När jag har min dramaturgiska båge att utgå ifrån vet jag att alla nedslag fyller en funktion, gestaltningsmässigt. Då gör det inte så mycket att jag skriver om alla noveller tusen gånger med olika handling, för jag har en plan och vet vilken funktion novellen ska fylla. Därför kan jag kan vara systematisk när jag provar mig fram, och inte sväva iväg för långt.
Den här bågen tillhör en karaktär som låter sig påverkas mycket av de andra karaktärerna. I den dramaturgiska bågen har jag därför skissat upp vem hen träffar när i berättelsen. Även om jag inte vet precis vad som ska hända i varje nedslag vet jag vilken känsla det ska vara, vilket gör att jag kan välja i vilken ordning känslorna ska komma för att det ska bli en bra känslomässig utveckling genom boken. När det är dags att skriva novellerna kan jag tänka ”vad kan Fride och Dibah göra tillsammans för att gestalta deras relation?”, och utgå ifrån det när jag bestämmer vad som ska hända.
Jag gillar också att göra listor. Här har jag gjort en lista på en karaktär vars teman handlar mycket om hur han ser på sig själv och hur andra ser på honom. Jag har listat alla noveller där han har en viktig roll, och skrivit om det är en av hans noveller (egen) eller en där någon annan är huvudperson (andras). Genom att punkta upp alla sidor vi får se av honom får jag en bra överblick, och kan se till att han får en bra utveckling från de tidigare novellerna till de senare.
De här dramaturgiska bågarna blir som en karta för mig, ett ”känslomässigt synopsis” som hjälper mig att bygga handling och sammanhang. Till exempel är det lättare för mig att tänka ”om den här karaktären först är så här och sen ska bli så där, vad kan det då vara som kan få hen att förändras?” än ”det här är min karaktär, vad ska hända?”. För mig blir utvecklingen punkter jag kan dra streck mellan, tills jag förhoppningsvis har hela bilden framför mig. Jag är inte riktigt där än med Saker ingen ser, men jag jobbar på det. Och de dramaturgiska bågarna håller mig definitivt på rätt sida om vad ska folk tycka/hur ska jag hinna/blir det för likt/blir det för olikt/vad håller jag på med/är det här ens bra/osv/osv/osv, för jag känner att jag faktiskt har koll på vad jag gör. Och det är väldigt skönt.
(Den som vill se fler bilder på dramaturgiska bågar och tekoppar kan spana in mig på instagram! Jag heter @anna.ahlund)
Debutantbloggen 
Spännande med bågarna. Har själv nyss börjat blogga och fascineras av skrivandet
Vad roligt att höra! Ja, det är verkligen en fascinerande värld tycker jag med. Så mycket olika grepp, så mycket att lära sig. Väldigt kul, tycker jag.
Vilket inspirerande inlägg! Dramaturgibågen kom in rätt sent i mitt tänk i skrivandet också. Nu följer den mig i nästan varje mening men att skriva ut dem som du har gjort är något jag ska ta till mig. Tack för tips! 🙂
Tack Carola, vad roligt att höra! 🙂 Och spännande att du också använder dem mycket numera! Jag gillar verkligen att skriva upp hållpunkter så där för att få överblick, så att jag inte svävar iväg för långt. Sen tycker jag att det är spännande (som med allt annat i skrivandet) att det går att göra på så många sätt. Och att olika processer kan må bra av olika saker. Inspirerande tanke, tycker jag.