Tips till biblioteksbesök?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

För några år sedan åkte jag och en kollega ut till en förskola utanför Ulricehamn. Anledningen var att vi skulle hålla en workshop för barnen om barnkonventionen. Det var långt utanför våra comfort zones. Visst att vi mötte många unga i jobbet, och höll workshops, men det var främst för gymnasiet och uppåt. Det här var något helt annat.

Väl på plats insveptes vi genast i en väldigt mysig gemenskap. Vi fick ta av oss skorna och tassa runt i strumplästen, vi satt inte på stolar utan på kuddar på golvet, och alla barnen stirrade på oss som om det var höjdpunkten på deras vecka att just vi kommit dit.

Uppgiften var som sagt att vi skulle prata om barnkonventionen. För fem-sexåringar. En ganska tuff utmaning. Men vi tyckte att vi hade tänkt till, att vi hittat exempel som barnen kunde relatera till.

Vi började med att prata om vad rättigheter är för någonting. Till exempel vad som händer om någon av dem skulle bli sjuk. Då har de ju rätt att få sjukvård.

Ett av barnen började vifta ivrigt med handen i luften. Jag och min kollega tittade på varandra och delade ett ”yes”-ögonblick. Kanske hade vi fått med dem på tåget, fått dem att förstå vad de komplexa frågorna kan handla om. Barnet fick ordet och stammade entusiastiskt fram:

”Min bror bröt benet en gång.”

Ännu en gång tittade vi nöjt på varandra och kopplade direkt på ”och då fick han åka till sjukhuset, eller hur?” Och visst hade han gjort det. Nöjda med att ha fångat dem direkt i inledningen tänkte vi gå vidare, när tio andra händer entusiastiskt började vevas i luften. Vi delade ännu en belåten blick. Här var det många som hade något att säga om sina rättigheter. Vi gav ordet till ett av de andra barnen.

”Min kompis brorsa bröt också benet en gång.”

Ungefär här började vi ana ett tema med de ivrigt viftande händerna. En känsla av att ha gått i bakhåll. Att vår smarthet slog tillbaka mot oss.

Jo. Det blev helt enkelt vääldigt mycket prat om diverse skador på syskon, kompisar, kusiner, kompisars mormors guldfisk och så vidare. Och kanske inte riktigt vad vi tänkt oss. Men det var också en ny målgrupp, en vi inte var så vana att möta. Vi visste inte om vilka fallgropar som fanns.

Nu står jag inför en liknande situation. Om några veckor ska jag hålla min allra första skrivarworkshop på bibliotek. Det ska bli jättekul! Dock är det återigen för barn som är yngre än vad jag är van att möta. Jag är ute, nästan på veckobasis, och håller workshops för gymnasieelever. Men här riktar sig workshopen till barn i åldern 6-10 år. Ett ganska stort åldersspann dessutom.

Och det känns lite nervöst! Jag vill inte bara att det ska bli prat, utan någonting kreativt. Att barnen ska få vara delaktiga i en process, och kanske till och med styra den. En möjlighet för dem att också knyta an till det fantastiska som det innebär att skapa egna världar och karaktärer.

Jag har en grov planering för hur jag vill lägga upp det, men eftersom jag vet att många av er därute sitter på suveräna erfarenheter från just workshops på bibliotek och i skolor så tänkte jag fråga er. Innan jag rusar rakt in i kända fallgropar.

Vad ska jag tänka på? Vad ska jag undvika? Har ni förslag på vad ni brukar göra eller exempel på tricks som alltid funkar?

Översvämma mig med era bästa tips!

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, Författarframträdanden, skolbesök, Skrivövningar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tips till biblioteksbesök?

  1. Ping: Att hålla skrivarworkshops | Debutantbloggen

  2. Ell skriver:

    Hahah, alltså barn. Guidar på Naturhistoriska och antalet gånger ett barn räckt upp handen bara för att säga ”jag har en dinosauriebok hemma …” kan jag inte ens räkna. De kopplar verkligen inte vad som är relevanta exempel och vad som är en fråga.😛

    Har inga supertips, men tror att det är bra att ställa frågor till barnen och låta dem tänka (jag är jättedålig på det när jag guidar), men att INTE förvänta sig att de ska komma med insiktsfulla frågor. En del kan mycket väl ha det, men långt ifrån alla tror jag.

    • Camilla Linde skriver:

      Åh! Men det är ju för härligt. Den där känslan av att vilja dela med sig av något som för en själv känns så unikt. Det är en känsla en inte vill ta ifrån dem heller🙂
      Jag har nog mer förhoppningar om roliga frågor! Kommer ihåg en annan författare som fick frågan ”skriver du med gåspenna?” Den tyckte jag var underbar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s