Början till slutet

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Jag vet inte om ni håller med mig, men jag tycker att det har hänt spännande saker på Debutantbloggen de senaste veckorna. Och lite extra intressant har det varit att surfa in på måndagar. Det är med stor behållning som jag läst Annas inlägg och fått en inblick i hur hennes process ser ut när hon skriver. Det har stundtals fascinerat mig, stundtals fått mig att känna att jag kanske borde testa på något liknande, men mest av allt har det stärkt mig i min tanke om att det finns så oändligt många sätt att skriva på.

Det har också gjort att jag funderat mycket på min egen process. Hur ser den egentligen ut? Har jag ens någon? Det verkar vara så viktigt det där, att ha en metod. Och att det ska vara rätt metod. Jag har gått ett par olika skrivarkurser, och även om de alla varit bra så har de lämnat mig med känslan att jag gjort något fel. Att det finns ett magiskt sätt att arbeta som Författare och att jag inte riktigt har fattat det ännu.

Men så är det ju inte. Det finns lika många sätt att skriva på som det finns författare. Och det är någonting jag verkligen stärkts i efter att ha fått dyka ner i Annas tankar. Som sagt har jag också börjat fundera på vad min ”stil” är. Och jag har kunnat identifiera en del saker.

Jag planerar inte. Alls. En gång, vad jag minns var det just efter att jag gått en skrivarkurs, så var jag fast besluten om att skriva ett detaljerat synopsis. Lärarna på kursen hade gång på gång förklarat hur Otroligt Viktigt det var att skriva synopsis. Att det nästan inte kunde gå att skriva utan det.
Så jag skrev ett. Kapitel för kapitel beskrev jag händelseförlopp och karaktärer. Utvecklingar och twistar. Allt grundarbete var tvunget att vara klart innan jag började skriva.

Hur gick det sen då? Löste sig allting magiskt? Blev det ett fantastiskt manus som nästan skrev sig själv?

Nja. Det här är utan tvekan det manus som jag haft mest problem med. Det blev skrivet, och ganska snabbt dessutom, men jag tycker inte alls om texten eller processen att skriva den. Det kändes så fruktansvärt instängt. Texten dog för mig för jag visste hela tiden vad som skulle hända. I detalj. Jag blev aldrig överraskad.

Jag har testat att göra ”character sheets”, och visst är det roligt. Det är lite som att hitta på en låtsaskompis, eller låtsasfiende för den delen. Att fundera på vad jag tycker gör människor sympatiska, vad som gör att jag inte tycker om dem, ge dem små egenheter och musik som gör dem glada. Som övning är det grymt roligt.

Men det har också gjort att jag känt mig snuvad på konfekten. Jag vill inte veta allt om mina karaktärer innan jag skriver om dem. Jag vill lära känna dem längs vägen. Få känslan av ”Aha, reagerade du SÅHÄR i den här situationen? Kul. Då har jag lärt mig något mer om dig.” Det känns på något sätt som om vi vuxit fram tillsammans.

Så, det är de saker som inte funkar. Men vad funkar då? Det dröjde faktiskt ett tag innan tanken slog mig, eftersom det alltid är en så självklar del i min skapandeprocess.

Sen kom jag på det. Min metod. Med ytterst få undantag går det alltid till på samma sätt.

Jag skriver slutet först.

Vän av ordningen kanske känner sig manad att protestera. Det om något borde väl göra att texten känns instängd? Då vet du ju verkligen hur det kommer att sluta. Och kanske är det motsägelsefullt, men för mig känns det fritt. Jag har en riktning, en ledstjärna att ta sikte mot. Men hur vägen dit kommer att se ut, det vet jag inte.

För mig hjälper det att hitta det som sätter ut riktningen. Oftast är det inte så långa passager. Kanske bara en tanke, en känsla, eller en mening. I min novell De kom efter stormen var det till exempel historiens allra sista mening som kom till mig först:

”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna döda en annan människa. Men nu vet jag. Jag kan det, om det gäller att överleva.”

När jag skrev de där få orden hade jag ingen aning om vem som skulle säga det. Jag hade inga karaktärer, visste inte i vilken kontext det skulle sägas. Men jag visste att jag ville att det skulle sätta tonen för hela historien. Jag visste att det var dilemmat jag ville att allting skulle leda fram till.

De gånger jag skrivit utan att först veta slutet har jag fastnat. Som med min Götene-novell, om den övergivna nöjesparken. Jag tycker väldigt mycket om den. Gillar premissen, gillar karaktärerna. Men jag vet inte hur den ska sluta. Och då blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsätta skriva. Innan jag kan fortsätta måste jag hitta den, riktningen. Den som gör att jag vet var jag kommer att landa. Även om jag inte vet hur jag ska ta mig dit.

Hur ser din process ut? Har du någon process?

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, Dramaturgi, författarens hantverk, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Början till slutet

  1. ordetarditt skriver:

    Det är först när jag har ett detaljerat synopsis som jag känner mig fri i det kreativa. Knasigt kanske i era osynopsismänniskors öron – men jag måste veta vägen för att kunna blomma ut i gestaltning. Jag känner fortfarande att jag kan lära känna karaktärerna, men det blir på ett annat djup när jag redan vet grunden. Åh, skrivprossess, why are thoug skrivprocess?

  2. Kristina W skriver:

    Jag säger som Anna, det här är ett så intressant ämne! Jag älskar att höra hur andra arbetar med sitt skrivande🙂 Eftersom jag själv jobbar på mitt första manus testar jag många olika metoder. Det förmodligen lika många metoder som det finns författare.

  3. Hannibal skriver:

    Hm. Jag tror att jag inte alls håller med. Men jag är inte säker, för jag har inte riktigt hittat min process ännu.

    Jag önskar att jag kunde förutse den bästa utvecklingen redan på synopsisstadiet och förutspå/skriva ned ”den rätta” vägen framåt redan då, men sikten tycks alltid skymd på det stadiet och jag tvingas styra upp längs vägen. Men det ser jag inte som ett problem. Det krävs bara anpassning (och omskrivning/redigering) i takt med att arbetet fortskrider.

    Lyckas ni som har slutet färdigt att hålla fast vid detta slut, eller ändrar det också på sig efter hand?

    • Camilla Linde skriver:

      Det är bara positivt att inte hålla med, tänker jag. Då blir diskussionerna mer mångfacetterade🙂
      Jag känner dock igen mig mycket i den process du har, att inte kunna förutse den bästa utvecklingen. Det kan inte jag heller, trots att jag skriver slutet först. Slutet är ju bara riktningen, var allting ska sluta. Men vägen dit är fortfarande oklar för mig, både innan jag börjar skriva och under tiden. Jag tror att jag litar mycket på att känslan ska leda mig rätt.
      Och för min del så håller jag alltid fast vid slutet, men vägen dit kan som sagt ändras!

  4. annaahlund skriver:

    Åh, vilket spännande inlägg! Jag tycker så mycket om att prata om sånt här! Visst är det kul att vi alla är så olika? Jag känner också igen mig i den där känslan av instängdhet, precis så känner jag med när jag planerat för mycket, eller skrivit synopsis. Det tar hela magin för mig när jag vet vad som ska hända, för handlingen är ju aldrig det intressantaste, tycker jag. Trist att rätta mig efter den. Intressant att ha slutmeningen att jobba mot, gillar den tanken. Oh myyyy, jag kom på en så bra idé nu! Kan vi inte ha en temavecka när vi alla ska skriva en kortnovell som slutar med samma mening?😀

    • Camilla Linde skriver:

      Men, handlingen ÄR ju det intressantaste tycker jag!😀 Jag har nästan alltid handlingen klar för mig innan karaktärerna kommer in. Med risk att få dig att sätta ditt te i vrångstrupen så är mina karaktärer ofta beskrivna som ”??” i den löpande texten, men handlingen finns!
      Det är en helt grym idé! Vilken utmaning😀

  5. Carola skriver:

    Jag känner så väl igen mig i den process du beskriver att du har. Innan jag började på nuvarande manus som jag skriver på ville jag verkligen ge synopsistekniken en chans och försökte få fram scenerna i kortfattade meningar. Det tog tvärstopp. Blev blankt. Nattsvart. Men slutet har jag precis som du klart för mig hur det ska se ut och sedan skriver jag mig, helt ovetande om vad som ska hända, fram till det där slutet. Det är de där oväntade händelserna, reaktionerna och karaktärens utveckling som är så spännande att upptäcka längs vägen. Kreativiteten dör om jag ska ha en färdig mall på allt i förväg. Skrivprocessen är verkligen olika för oss alla och jag tror det är viktigt att gå på den egna magkänslan vilken process som passar en själv bäst.

    • Camilla Linde skriver:

      Precis så! Du beskriver det så väldigt bra. Jag älskar också de där oväntade händelserna och att se karaktärerna utvecklas på olika sätt. Sätt som du upptäcker när du skriver. Men sen är jag mer för känsla än struktur, precis som du gör. Magkänslan är nog det viktigaste verktyget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s