Läskigt

IMG_8645Det börjar bli Halloween-tider här i landet. Pumpor lyser, skelett hänger i träden och gastar springer fram och tillbaka längs gatorna.

Jag tänkte att jag skulle ta tillvara på det och ägna dagens inlägg åt just skräck.

Jag har alltid gillat skräck. Spökhistorier var lika nödvändigt som vatten för mig när jag var liten. Jag gillade det övernaturliga, det mörka och det läskiga. Jag började även själv berätta spökhistorier ganska tidigt, och gick lite senare över till att hitta på dem själv. Historien ”Hästen” föddes under en stallövernattning. Jag hittade på den medan jag berättade, och den handlade om en gammal leksakshäst som blivit förbannad och möjligtvis besatt. Den historien har jag fått berätta om och om igen, och den har skrämt både barn och vuxna.

När jag blev lite äldre förstod jag tjusningen med gore, och blev ett fan av allt från Peter Jacksons ”Braindead” till Saw-filmerna. (Inget slår dock ”Evil Dead”, originalversionen.)

Jag var också väldigt inne på vampyrer (Dracula-typen, det här var innan vampyrer blev populära), och egentligen allt som hörde till det ockulta.

Jag har aldrig tyckt om att bli sådär skiträdd. Har aldrig gillat den höga pulsen och panik-känslan. Därför väljer jag konsekvent bort filmer med mycket ”jump-scares” och böcker som får mig att må dåligt. Jag vill ha den där mörkermysiga, smygande obehagskänslan istället.

Jag gillar demonisk aktivitet och besatthet. Jag gillar en långsamt växande intrig där allt till en början förefaller normalt. Just nu är jag lite insnöad på historier om onda hus.

Jag gillar inte zombies. Oj oj oj, jag är så himla rädd för zombies. Det är något med onaturligheten i det hela. Ett ruttnande lik, som är ganska otrevligt i sig, som rör sig, går omkring och stönar. Och som dessutom försöker käka upp en. Och bara för att jag har en sådan zombieskräck så kan jag så klart inte sluta vara fast i zombieträsket. Jag bara måste plåga mig själv lite mer. Jag kollade på serien ”The Walking Dead” och älskade den, men var tvungen att sluta titta en bit in i tredje säsongen eftersom jag hade sådana mardrömmar varje natt. En av mina absoluta favoritböcker är ”World War Z”. Jag kommer alltid hata zombies. Jag kommer alltid älska zombiekulturen.

Ett stort problem med skräckkonsumtion för mig, framför allt i bildformat då, är att jag har fotografiskt minne. Åh så praktiskt, tänker de flesta, och det är det förvisso ibland, men dessvärre är det ju inte bara de bra bilderna som fastnar. Därför passar litteraturformatet väldigt bra för mig. I en text kan jag gå så mycket djupare och frossa i så mycket läskigare läskigheter utan att det fastnar i huvudet på mig.

Skriver jag då skräck själv? Jag önskar att jag gjorde det mer, och jag kommer försöka mig på det väldigt snart. I min andra bok har jag flirtat lite oskyldigt med genren, men jag har ännu inte gjort ett helhjärtat dyk. Jag har kanske tagit del av mycket skräck i mina dagar, men inte producerat så mycket själv. Och det är lite läskigt. Jag brukar ju skriva FFF (Farlig Förbjuden Förälskelse). Omöjliga, hisnande passioner och hjärtesorg. Egentligen borde det inte vara någon motsättning. Jag tror att jag dras till passion på grund av att det är en stark känsla, just som rädsla. Och jag skriver aldrig lyckliga passioner. Kommer ni ihåg att jag skulle skriva en romance-novell i somras? Det gick åt skogen. Jag kan helt enkelt inte skriva någonting utan mörker. Så jag ska inte motarbeta det, utan istället utforska vad mer det kan leda till. Något bra förhoppningsvis!

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s