Gästblogg: Elin Säfström – En debutants bekännelser

Elin_Safstrom_foto-Ola-Kjelbye_2.jpgDen 21 september i år gav Lilla Piratförlaget/Gilla böcker ut min debutroman, En väktares bekännelser. Jag använder ordet ”debutroman” i dess vidaste (om än allmänt vedertagna) bemärkelse, eftersom det inte var det första kompletta bokmanus jag producerat, utan det sjätte. Från det att jag bestämde mig för att bli författare tills att ett förlag också tyckte att det kändes som en bra idé, dröjde det tio år. Men nu har min dröm gått i uppfyllelse, så det har varit värt vartenda svettigt tangentnedslag.

Och sedan red jag mot solnedgången och levde lycklig i alla mina dagar. Eller?

 

 

Foto: Ola Kjellby

Mycket, visar det sig, vill ha mer. Nu vill jag också att någon ska läsa det jag skrivit. För det är sannerligen inte säkert att någon gör det bara för att boken står på hyllan i bokhandeln, har jag bittersurt fått erfara. Det är alltför lätt hänt att denna efterlängtade, offentliga placering blir en sorts lit de parade, snarare än hemvist för den ivriga huggsexa man hade hoppats på.

Dagen efter officiellt utgivningsdatum var jag nere på bokmässan i Göteborg, och jag kunde inte ha känt mig mer försumbar om jag så drabbats av en plötslig, hisnande insikt om min egen litenhet i relation till Vintergatan. Andra skriver uppenbarligen också böcker – och blir dessutom utgivna. Ett faktum jag förvisso var medveten om sedan tidigare, men i detta sammanhang blev det lika tydligt som en spark på smalbenet.

Sedan var det dags för den stora ignoreringskonspirationen. Absolut stiltje rådde kring boken och med ens stod det klart för mig att alla – utom en enda underbar bloggare som gjorde min utgivningsdag – hade gått samman för att tiga ihjäl boken i sin linda.

Det roliga – inte hahaha-roliga, utan mer himla-med-ögonen-roliga – var att jag hade varit nervös för jämsmed-fotknölarna-sågningar så fort boken kom ut. Jag hade någonstans föreställt mig att alla recensenter skulle ligga i startgroparna för att få smäda mitt alster. Men de hatade inte boken, de hånade den inte, de ifrågasatte inte varför den alls blivit utgiven – möjligtvis i något fall på grund av ogillande, men rimligen i de flesta fall på grund av … ja, ingenting, liksom. Recensenterna ingentingade boken.

Så trots att den nu fanns i de åtrådda bokhandelshyllorna så var det ingen som brydde sig om den ändå. Ingen kände till den. Ingen ville ha den.

Så fan heller, tänkte jag. Jag har väl för satan inte väntat i tio år på att ingen ska läsa min debutroman?! Folk ska läsa den om jag så ska trycka upp den i ansiktet på dem!

Och det är precis vad jag har gjort. Jag har mailat varenda bloggare i Sverige och bönat och bett om att de ska ta emot ett recensionsexemplar, och vissa har faktiskt nådigast gått med på att både läsa och recensera.

Och, hör och häpna, hittills har de gillat den. I stort sett undantagslöst. Det är inte så att den gått upp på någon tio-i-topp-lista över bästa böckerna ever, men betyget har ganska stadigt legat på 4 av 5, liksom. Och jag föreställer mig att någon, någonstans läser en och annan blogg, och att därför någon, någonstans eventuellt rentav masat sig i väg till biblioteket eller surfat in på Bokus och köpt boken för sina surt förvärvade slantar.

Och här kommer då sensmoralen: Öh. Nja. Det finns kanske ingen. Annat än möjligen att man inte ska sluta att försöka ta saken i egna händer, även om man uppnått ett av sina mål. Man ska inte tro att någon annan är hälften så intresserad av att driva ens sak som man själv – inte ens förlaget. Och vill man inte bara bli utgiven, utan också läst, så får man nog i viss mån tvinga sig på folk.

Brasklapp: Riktigt så tröstlöst som jag beskriver det ovan var det kanske, strikt talat, inte i verkligheten. Men jag har inte blivit författare genom att redogöra för fakta i odramatiska ordalag.

en-vaktares-bekannelserFör en mer nyanserad bild av hur allt gick till, samt lite info om boken, ta en titt på min hemsida. Och för att läsa mer om mig och mitt författarskap (det låter så himla pretentiöst, men vad ska man kalla det då?), glid in på min nystartade blogg.

Och viktigast av allt: Läs min bok! En väktares bekännelser – lägg den på minnet! Annars kommer jag och trycker upp den i ansiktet på dig …

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s