Målet

GB_Karl_Modig_1I mars skrev jag lite om hur jag brukar jobba med synopsis när jag skriver böcker (känns lite surrealistiskt att kunna skriva orden ”skriver” och ”böcker” i samma mening). Men annars tror jag inte att det har blivit så mycket om min skrivprocess, så nu tänkte jag skriva lite om det som har varit viktigast för mig när det kommer till att faktiskt bli klar med bokskrivandet.

 

Slutscenen.
Jag läste i någon skrivartips-bok för längesen att det är viktigt att veta var man ska börja men mycket viktigare att veta var man ska sluta (måste inte vara helt sant, men jag tycker det finns en poäng i det).
Jag har faktiskt ingen aning om hur andra jobbar men för mig är en tydlig slutscen det absolut viktigaste för mig när det kommer till att få allting att hänga ihop. Om vi föreställer oss att alla storylines i historien är vägar som kringlar sig åt olika håll så är slutscenen punkten där alla vägarna till slut möts. Jag måste inte veta exakt hur vägarna ska komma fram till den punkten, bara att de ska komma dit på ett sätt eller annat. Utan den här slutscenen har jag en (stark) tendens till att tappa den röda tråden och låta mina karaktärer springa åt helt fel håll. Men slutscenen blir som ett nålsöga som alla trådar måste gå igenom. Inte min bästa liknelse, men men…

För att ta ett exempel:
Ända sedan jag började jobba med Superkrafter så visste jag att den sista scenen skulle vara att Röda Stjärnan (en superhjälte) skulle komma och överraska huvudpersonerna, med undertexten att Röda Stjärnan skulle träna dem. Sen blev det inte exakt på det sättet som jag hade tänkt mig. I första versionen (pre-förlag) slutade boken med att Klara och Oscar hamnade i konflikt med varandra och att Klara råkade döda Oscar. Polisen omringade henne men i sista sekund flög Röda Stjärnan ned från himlen och tog upp Klara i sin famn.
Här är den sista meningen:
”Det kommer att bli bra, vi ska ta hand om dig”, säger superhjälten och flyger iväg med Klara.

Sen blev det en del ändringar i manuset efter att jag fått respons från förlaget. Där blev istället slutscenen att Klara och Oscar var på ett sjukhus och in genom dörren kom en militär tillsammans med Röda Stjärnan.
Där blev den sista meningen istället:
”Men ni har kanske hört talas om mig som Röda Stjärnan.” Superhjälten ler. ”Klara och Oscar. Vi har ett erbjudande till er.”

Ser ni hur det blev? Två rätt olika slut, men ändå väldigt lika. Jag tror att ha den sortens slutscen i mitt huvud hjälpte mig att kunna ha en sammanhållen idé kring hela historien. Plus att det är en sån extremt skön känsla när man äntligen får skriva det där slutet som man väntat på i ett halvår.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s