Att hålla tonen

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är underligt hur ens egen syn på skrivandet kan förändras. Eller, kanske snarare, ens medvetenhet om olika saker.

När jag skrev Snack, till exempel, så gjorde jag det sådär som jag alltid gör. På ren känsla. Utan synopsis och utan tanke på att det skulle vara på ett visst sätt. Jag bara skrev för att det kändes rätt och reflekterade inte jättemycket över varför det blev som det blev.

Det är helt annorlunda nu. Nu när jag på allvar tagit tag i att skriva uppföljaren, och kämpar med att förvandla ett shitty första utkast till ett inte så shitty andra utkast, är det framför allt en sak jag hänger upp mig på.

Berättarrösten.

Mycket av den positiva feedback jag fått på första boken handlar just om den: tonen, rösten. Att den upplevs som varm och inbjudande. Att den är tydlig och klar.

Grejen är att jag inte alls tänkte på den när jag skrev. Det föll sig bara helt naturligt allteftersom historien växte fram under mina tangenter. Andra saker behövde definitivt fixas till och redigeras i efterhand men berättarrösten var den där trygga grunden som allting kunde vila på, utan att jag riktigt visste om det.

Nu till tvåan är jag betydligt mer medveten om berättarrösten. Jag har svårt att skriva utan att hela tiden värdera. ”Är det tillräckligt likt? Tillräckligt bra? Får jag till Det?”

Och det känns inte som att jag får det. Det är en ganska läskig känsla. Framför allt för att jag inte har någon aning om hur jag ska få till den igen. Jag har inga hemliga knep att ta till. Förra gången fanns den bara där. Nu gör den inte det.

Jag borde kanske inte fästa mig så mycket vid det, samtidigt som det är svårt att inte göra det. För mig är det där något som är svårt att redigera i efterhand. Antingen sitter berättarrösten där från början, i det första utkastet, eller så gör den inte det. Rösten blir på något sätt invävd i texten när den växer fram. Jag har svårt att klistra på den efteråt.

Det som frustrerar mig mest är nog att jag inte förstår varför jag sliter så mycket med just den här delen. Det kom så himla naturligt med ettan. Varför gör det inte det nu? Jag går tillbaka till första boken och läser den igen. Jag försöker känna in tonen och känslan. Men det hjälper inte. Istället lämnas jag med känslan av att jag försöker härma istället för att känna.

Kanske är det helt enkelt hjärnspöken. Att den där medvetenheten också inneburit en ökad svårighet att se sin text utifrån. Jag har väldigt svårt att avgöra det i nuläget. Det ska i alla fall bli spännande att höra vad testläsarna säger. Det känns som min allra största trygghet i det här. Att det finns människor som kan säga om det inte funkar. Om det är så att tonen faktiskt förlorats på vägen.

Jag litar trots allt mycket mer på dem än på hjärnspökena.

 

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Bok två, Camilla Linde, Debut, författarens hantverk, Råmanus, Snack Parrow. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att hålla tonen

  1. annisvensson skriver:

    Jag tycker att det är svårt att få till ettan. Att våga lita på en känsla att det är tillräckligt bra. Vissa dagar och vissa kapitel känns toppen. Sedan kommer dagar då det mesta känns botten, tvivel och åter tvivel. Men det kanske är ännu svårare med en tvåa då man har en hel del förväntningar som kanske skapar de där hjärnspökena. Testläsarna kan säkerligen hjälpa till – om det skulle behövas. Håller en tumme för dig och uppföljaren!

    • Camilla Linde skriver:

      Åh, ja, den där känslan känner jag också igen. Att liksom inte ha någonting att jämföra med heller.
      Fast de där dagarna med tvivel och åter tvivel … de kommer nog tyvärr finnas oavsett hur många böcker det blir! Jag ser det numera som en del i den kreativa processen🙂
      Kanske är det helt enkelt för att jag var så inställd på att det skulle bli lättare att skriva tvåan – jag har ju förhoppningsvis lärt mig så mycket mer på vägen. Jag var inte förberedd på att det skulle kännas svårare!

      Stort tack i alla fall. jag tror att vi ska få styr på det här till sist också🙂

  2. Lovisa W skriver:

    Jag märker det nu också när jag ska ge mig på att skriva en uppföljare. Helt plötsligt måste texten inte bara skrivas, utan dessutom vara skriven likadant som den förra. Samma känsla och berättarröst – på något sätt. Svårt!

    • Camilla Linde skriver:

      Visst är det svårt? Och ett helt nytt problem att brottas med. Även om jag såklart inte vill att någon annan ska behöva genomlida det här så känns det ändå skönt att veta att jag inte är ensam. Hoppas att det lossnar för dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s