Att skriva långt

IMG_8645När jag var liten skrev jag berättelser. De var ofta några sidor långa och illustrerade en kortare incident, eller en allt för odetaljerad längre historia.

En gång skrev jag en berättelse som tog upp typ ett helt sådant där skrivhäfte som man fick i skolan för att ha till lektionerna, men som jag brukade samla på mig på hög så fort jag fick chansen. Jag kommer ihåg första gången ett sådant tog slut och bara innehöll en enda historia. Då ritade jag en jättefin framsida, skrev titel och mitt eget namn med stora bokstäver och kände lite att jag faktiskt skrivit en bok.

Jag gick över till kollegieblock, men historierna förändrades egentligen inte i längd. Det var fortfarande korta historier, och jag som redan då hade seriösa författardrömmar förstod inte riktigt hur man kunde skriva något så långt som en hel roman. Jag försökte, men resultatet blev bara stressigt, komprimerat, avsågat och kort med för mycket referatkänsla.

Det var en särskild fanfiction som lärde mig. Det var förmodligen för att jag till en början inte hade någon aning om var den skulle ta vägen eller hur den skulle sluta. Jag såg bara scen på scen som jag var tvungen att få på pränt, och rimligtvis var jag ju också tvungen att skapa en övergång mellan scenerna. Min fanfiction växte sig längre och längre. Det var då jag förstod att jag inte kunde tänka så mycket översiktligt, på historien som helhet, och försöka skriva hela rasket så fort som möjligt. Jag var tvungen att tänka i scener, händelser och scenarion. Fokusera på en sak i taget, och försöka göra denna sak så bra som möjligt. När ett fragment är klart påbörjar man nästa. En historia består på något sätt av historier i historian.

För mig är det också så att jag vet inte riktigt vad som ska hända i nästa fragment förrän jag har skrivit klart nuvarande. Jag kan ha någon sorts översiktlig idé, men hur den ska ta sig i uttryck går inte att säga i förväg. Karaktärer revolterar, berättelsen berättar sig själv och tar vändningar jag inte räknat med. Som jag varit inne på innan så är jag väldigt mycket av en betraktare när jag skriver. Jag kan bli lika överraskad av en händelse som senare läsaren blir. Men jag har lärt mig att det blir bäst om jag bara ”go with the flow”. Ofta händer saker som påverkar hela resten av berättelsen. En dialog får en underton jag inte räknat med, som startar en kedjereaktion som i princip ändrar hela slutet. Jag kan säga att jag gjort upp en plan, men synopsis? Nah. It’s more like guidelines anyway. Just därför kan jag inte skriva annat än kronologiskt. Skulle jag börja plocka scener här och där och skriva så skulle hela processen förstöras för mig.

Så det är vad det utvecklats till. Jag bestämmer inte mer än på idéstadiet var berättelsen ska utvecklas, utan jag följer den själv i lugn och ro, en scen, en vision i taget. Så småningom växer den till boklängd. Idag skulle jag faktiskt ha svårt att skriva kortare, i alla fall när det gäller en historia som är så komplex och tar så många vändningar som en som passar för bokformat. Jag borde skriva en novell någon gång. Har inte gjort det på sisådär tio år. Problemet är att alla noveller jag försöker skriva drar igång samma kedjereaktion i huvudet som böckerna. Visionerna triggas av varandra och plötsligt sitter man där med en roman likförbannat.

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att skriva långt

  1. icafischerstrom skriver:

    Spännande! Mycket sant det där med att en historia bara är flera små historier tillsammans. Jag kan känna igen mig i det 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s