I mina händer

IMG_8645Det är dimma. Jag tänker mig en kväll, eller möjligtvis tidig morgon. Skymning eller gryning, men bakom ett mjölkigt molntäcke så tätt att intet av den färgsprakande himlen lyser igenom. Tallar står glesa runt oss, som svarta silhuetter. Krasande, frostnupen höstmossa under våra fötter.

De står uppställda på rad. Någon snyftar torrt. Någon stirrar bistert på mig. Någon har låst blicken på sina nakna tår, vars väsenkrafter hindrar dem från att frysa. De har vetat det hela tiden, att den här dagen skulle komma. De vet att det är nödvändigt.

 

Jag själv bär en tung mantel, och låter huvan kasta skuggor över mitt ansikte. Bakom mig släpar jag den rostiga lien. Jag är döden.

Jag lyfter en hand. Pekar på en av dem med ett stelfruset finger. En nagel med avskavt, lila nagellack. En suck av lättnad går genom gruppen. Detta visste de redan, även den av dem som står framför mig. En hövlig bugning av respekt för mig. Skaparen och berättaren. Den som ger dem liv och den som tar det ifrån dem.

Jag går vidare. Stannar till igen. Stryker en lock av vilset hår bakom ett öra. Misstrogna blickar och förvånade viskningar hörs runt oss.

Jag ler.

”Nej, inte du. Dig tycker jag om.”

Axlar som sänks av lättnad.

Men jag hinner inte ta nästa steg innan jag är tvungen att stanna upp igen.

”Fast nu när jag tänker på det, så skulle den lilla detaljen få allt att svida så mycket värre.”

Jag skrockar för mig själv.

”Det tål att tänkas på.”

En duns när någon sjunker ner på marken. Ben som inte längre orkar bära.

Jag behöver inte gå långt för att komma till nästa i ordningen.

”Dig har det aldrig varit någon tvekan om, frågan är bara hur. Vill du plågas länge, eller ska vi hålla det kort? Vem ska få vara bödel?”

Inga tårar. Ingen förvåning. Det enda jag ser i blicken som möter min är hat.

 

De är mina karaktärer, mina skapelser. Jag har format dem och gett dem liv. Att vara min karaktär är inte något lätt liv. Hjärtan kommer krossas och blod kommer spillas. Liv kommer tas igen. Det är en märklig känsla att ta sådana beslut. Mina karaktärer är ju min familj. De är gänget jag hänger med en stor del av tiden. Jag har utvecklat väldigt personliga åsikter om var och en av dem. Jag följer dem genom strapatser, jublar och sörjer med dem. Och det är jag som bestämmer.

Inte sällan känns det som ovan.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I mina händer

  1. Hannibal skriver:

    Du borde se filmen Stranger than fiction, ifall du inte redan gjort det förstås. Och sen kan du leva lycklig med alla dina karaktärer i alla dina dagar efteråt.

  2. Annika skriver:

    Ja men precis exakt så är det ju🙂
    Jag har dödat en av mina favoritkaraktärer, klarade inte av att ”se” det hända, så jag fegade ur och lät huvudpersonen hitta henom efter att det hade hänt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s