Gästblogg: Post debut stress disorder

Thomas_2”Men”, sa en nära vän till mig för en tid sedan, ”är det så att alla författare som debuterat drabbas av depression eller liknande?”

Jag tänkte efter en stund innan jag vågade mig på ett svar:

”Nej, jag känner faktiskt några. Några som inte hamnat i en mer eller mindre djup svacka efter debuten. Så riktigt alla kan det inte gälla.”

Vännen summerade det ganska bra:

”Det vore ju rätt tragiskt om det var så. Inte för att det skulle hindra mig att skriva vidare, men ändå.”

För mig kom dyket faktiskt innan jag debuterade, men jag startade från en ganska låg nivå så jag hamnade ganska djupt. Andra har klarat det bättre, och vissa har inte drabbats alls. Men det verkar, enligt min personliga undersökning, vara rätt vanligt med i alla fall en hyfsat påtaglig svacka i samband med eller strax efter författardebuten.

Men det är en omställning. Att det där man kämpat så hårt för helt plötsligt ligger bakom en istället för framför. Och det blir lätt rätt så tomt. Och vilset.

Nu ska inte det här inlägget handla om depression. Det vore lite för – eh – deprimerande. Men jag tänkte, eftersom jag fick chansen att komma tillbaka hit, att jag skulle prata lite om år två. Saker som händer. Saker som inte händer. Lite spretigt inlägg kanske, och måhända lite flummigt – men stå ut är ni snälla. I år blir det bara ett inlägg från mig, inte 53.

2015 var året jag romandebuterade och året jag skrev på debutantbloggen. Det var kul, fantastiskt spännande, men det hade sina baksidor också – som allting.

2016 har varit ett helt annat år. På många sätt. Det har haft sina dalar och sina toppar. Jag tänker att det kanske andra aspirerande författare också kan lära sig något av.

Det tråkigaste först.

Det blev ett år utan ny bok av mig. Det är jättedumt. Ska man hålla sig aktuell som författare får det inte gå för lång tid mellan böckerna. Det blir svårare och svårare att ”marknadsföra” sig ju längre från bokreleasen man kommer. ”Jo, men jag gav ut en bok 2015” har liksom inte samma klang när det börjar närma sig 2017.

Men skrev jag inget nytt? Jo, jag gjorde ju det. Men här har vi ett vanligt misstag. Jag skrev en annan bok. Lite annan inriktning. Vanlig grej har jag förstått. Man har skrivit en bok, vill testa något nytt istället för att skriva något som liknar det.

Problemet: Det är svårare att sälja. Till förlag och till läsare. Efter ett par böcker går det lättare har jag förstått, men den andra boken bör vara i linje med den första om du inte ska behöva börja om ”från början” igen. Och som de flesta säkert är medvetna om så är det långa väntetider i den här branschen.

Så rådet till debutanten är ”håll dig till din nisch” – ett tag i alla fall.

Har fått den slutsatsen bekräftad från många håll.

Nu betyder det inte att det arbetet var bortkastat. Jag tror att den romanen kommer bli utgiven under 2017 – men det har varit en lång väntan. Dessutom är jag inte säker på att jag kunde gjort annorlunda. Det var en historia jag behövde skriva, och det gjorde mig bättre förberedd att skriva det jag så att säga skulle skriva.

Vad har varit bra under 2016 då? Mitt andra år som publicerad författare.

Massor faktiskt.

Jag har fortsatt att vara med på olika kongresser och events.

Litteraturrundan i Växjö, Östgötadagen på akademibokhandeln i Linköping, LunCon, och FantasyCon i Scarborough var alla riktigt roliga.

Jag har skrivit ett manus till. Fortsättningen på Incidenten i Böhmen. Det är i princip klart och jag hoppas att det kan gå iväg till förlaget innan månaden är slut. Så med lite flyt kommer jag ha två böcker som kommer ut 2017. Inte säkert någondera, men inte alls omöjligt.

En annan sak som kan vara bra att vara förberedd på är hur svårt det är att skriva bok två i en serie. Jag hade trots allt skrivit två manus efter att jag skrev incidenten; en barnbok och sen ”det andra manuset”. Men det var lik förbaskat hur jobbigt som helst att skriva den där andra boken. Den stretade emot och trilskades tills jag började få ordning på den. Det är i såna här lägen det är bra att ha skrivarvänner – som förstår och som kan hjälpa till… Att skriva något som inte blev för likt den första, som kan stå på egna ben men ändå ska kunna läsas om man har läst bok ett. Man vill ju inte heller skriva samma historia en gång till men samtidigt är ju poängen med en ”serie” att läsaren känner igen sig. Till debutanten som ger sig i kast med bok två säger jag bara: ”Bered dig på en kamp”. Men det går. Jag tycker nog att jag lyckats få till något som både hänger ihop med bok ett och som samtidigt står för sig självt. I efterhand en oerhört lärorik upplevelse. Men det var tufft och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har tvivlat mer än en gång längs vägen.

Att bok två blivit ytterligare lite fördröjd är egentligen en följd av årets roligaste händelse.

Jag fick lägga nyskrivandet åt sidan en tid för att ta fram en engelsk version av Incidenten. Ett tjeckiskt förlag läste nämligen en recension på tjeckiska av Incidenten i Böhmen och hörde av sig. Deras testläsare (som kunde svenska) gillade också boken, men för att genomföra projektet behövde de en engelsk text. Så jag fick fokusera på det, vilket försenade uppföljaren med någon månad eller två ytterligare.

Kontentan är hursomhelst den att Incidenten i Böhmen kommer att översättas till tjeckiska! Maximillian kommer hem! Det är för mig hur stort som helst att boken skall översättas just där.

Dessutom sitter jag nu med en språkgranskad och slutkorrad engelsk version av Incidenten. Så vem vet vad det leder till…

Så där står jag nu. Lite försenad med det mesta. Ganska omtumlad och fortfarande lite småskakig. Men med nyvunnen entusiasm och skrivglädje. Redo att ta nästa steg!

Vill ödmjukt tacka för tillfället att åter få bidra med några rader på denna fantastiska blogg! Den är faktiskt ett av mina finaste minnen från debutåret. Stöttningen från kollegorna och samtalen med er som läser. Var rädd att det skulle bli för mycket, men det var bara så himla bra att få hänga här!

Om Thomas

Författare, debutantbloggare 2015. Incidenten i Böhmen - utgiven 2015 på Undrentide förlag.
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare, Gäster, Thomas Årnfelt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Gästblogg: Post debut stress disorder

  1. Anna skriver:

    Åh, vad häftigt att din bok kommer att översättas till tjeckiska!🙂

  2. Camilla Linde skriver:

    Väldigt bra inlägg! Känner så väl igen mig i det du beskriver.
    Och visst är det ganska sorgligt att det ska vara så, att uppfyllandet av en dröm kan leda till en sådan tomhet. Det är inte riktigt det man förväntar sig.

    • Thomas skriver:

      Lite sorgligt är det.
      Och det drabbar givetvis inte alla. Men det verkar vara vanligt.
      Men som vi konstaterade; man kan ju inte sluta skriva bara för det, för vad vore man utan det?

  3. forfattarhanna skriver:

    Känner väl igen mig i vilsenheten inför tvåan. Min tvåa har likheter med ettan, men skiljer sig ändå så pass mycket att det tar tid för förlaget att bestämma sig. Och den här väntan är dödande! Härligt att höra att det verkar lossna för dig nu!

  4. charlottecederlund skriver:

    Så mycket igenkänning i det där med bok två/del två i serie. Herregud vilken kamp det har varit (och fortfarande är!). Men när man har kommit igenom det är det en fantastiskt känsla, att man liksom klarade att göra om hela skiten en andra gång!🙂 Jättekul att den tjeckiska översättningen blir av! Håller tummarna att din engelska version får vingar och sprids till ännu fler länder!😛

    • Thomas skriver:

      Visst är det! Både kamp och en skön känsla alltså🙂
      Hoppas får vi! Nu finns den i alla fall – och det ökar ju chanserna om inte annat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s