Att hålla peppen uppe

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Ganska ofta får jag höra saker som ”du verkar ha en så lustfylld skrivprocess”. Kanske är det för att jag visar de roliga bitarna på Instagram, hehe. Insta har för mig blivit ett fint sätt att föra någon sorts skrivdagbok över vad jag håller på med, och jag gillar att fota och göra bildkompositioner med mina temuggar och mitt färgglada tangentbord. Extra roligt är det förstås att jag blivit del av ett så fint skriv- och läscommunity som peppar och hejar på varandra. Få saker ger väl så mycket pepp som att få höra att någon längtar efter att läsa det en skriver.

Problemet med skrivprocessen är att den är lång. Ibland tycker jag att vägen mot färdig andrabok känns mer än lång – snarare evighetslång – och att jag bara harvar och harvar på samma ställe. Jag vet ju att jag kommer framåt, för jag ser hur idéer föder idéer och en del tankar måste testas och strykas för att andra ska komma fram. Det är bara att det känns som om det går så långsamt (samtidigt som deadlinedatumet kryper närmare).

Förstaboken var inte alls lika svår att skriva rent energimässigt för mig. Det kan ha att göra med att jag nästan hela tiden trodde att jag snart var klar. Först tänkte jag att jag skulle vara klar när jag hade en sammanhängande text på några hundra sidor, sen tänkte jag att jag skulle vara klar när jag gjort som testläsarna sa, sen tänkte jag att jag skulle vara klar när jag skrivit om handlingen och gjort den ett varv skarpare, och så vidare. Tills jag blev klar, och insåg hur mycket tid jag faktiskt ägnat åt manuset. Men då var det ju redan klart. Och för varje nytt trappsteg på vägen hade jag känt mig som om jag var on top of the world, vilket jag var, eftersom jag ju hela tiden hade kommit högre upp än jag någonsin tidigare varit skrivarmässigt.

Andraboken innebär en tyngre process för mig. Eftersom jag vet att det kommer att vara lång tid och många varv kvar tills det är klart känns det ibland lite tröstlöst när delarna inte riktigt vill hänga ihop. Jag kämpar på med mina listor och mina dramaturgiska bågar, och försöker att inte tänka på tid, men ibland det är ganska svårt, när trappstegen är höga och jag börjar bli trött.

Nu i utkast 11 har jag i alla fall några roliga grejer att se fram emot. Jag har skruvat upp volymen på flera karaktärer och bytt ut en som inte var tillräckligt rolig att skriva, och det gör att manuset får chans att överraska mig, vilket jag tror är bra för mig i den här fasen. Jag behöver bli överraskad, och känna att jag inte vet precis vad varje scen jag skriver ska leda till. Helst vill jag bara kasta ihop några karaktärer och se vad det blir, för jag tror att mycket av tjusningen med skrivandet ligger där för mig. Att undersöka, snarare än att redovisa.

Så nu när jag ändå kommit rätt långt känner jag att jag måste mobilisera för att orka sista biten. Peppa upp mig lite. Liksom sätta ord på vad det är jag har framför mig som känns roligt, så att det inte bara känns tungt.

Så här kommer min lista på vad jag ser fram emot i utkast 11:

  • Att skruva upp volymen. Kärleken ska bli starkare, ensamheten ska bli ensammare, topparna ska bli högre och dalarna djupare. Karaktärerna ska få mer socker och mer salt, och när det går dåligt ska det gå riktigt, riktigt dåligt, så att det känns. Nu när jag vet ungefär vad som ska hända kan jag leka mycket mer med vändningar och bädda för saker som sen blir något annat. Sånt gillar jag.
  • Min nya karaktär Yodit tycker om Beatles och YA-böcker. Det gör jag med. Hon känns peppig att skriva, för jag fick till en så trevlig ton till henne när jag testade runt lite. Och jag har tänkt ut bra trassel till henne som kommer att bli kul att skriva.
  • Jag har lagt in en anonym brevväxling mellan två karaktärer. Det känns roligt att skriva, för jag har läst några böcker som har det elementet, och jag har lite idéer om hur jag kan twista till det för att få en oväntad utgång.

 

Förhoppningsvis kommer de här sakerna att ge mig lite styrfart till resten av luckorna som måste fyllas ut. Jag tänker börja med det som känns roligast, och sen ta det som känns roligast efter det, och sen fortsätta så tills alla luckor är fyllda. Jag tror att det är så jag får göra för att hålla skrivpeppen uppe nu. Liksom försöka att hålla det roligt, så att det blir mer fokus på att hänga med mina fina karaktärer än att pressa text inför deadline. Typ leka lite i trappan istället för att fokusera på hur höga stegen är, eller nåt.

Jag ska definitivt fortsätta att fota de delar av processen som känns kul till Instagram i alla fall. Och då och då skicka ett stycke text till en skrivvän som kan säga att jag har något bra på gång. För ibland är den bästa peppen att få en klapp på ryggen från någon som vet precis hur det känns.

 

 

Hur gör ni för att hålla skrivpeppen uppe?

 

Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Bok två, Debut, Du, bara, Saker ingen ser, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att hålla peppen uppe

  1. Kristina W skriver:

    Åh suck vad jag känner igen mig. Och då skriver jag ändå bara på mitt allra första manus, första utkastet. Men jag ser ju framför mig hur mycket redigering som kommer att krävas och hur mycket tid det kommer att ta. Jag hade hoppats ha en första redigerad version klar att ge mina testläsare i januari. Nu siktar jag på februari. Du som gillar listor Anna, kan du inte skriva ett inlägg om hur lång din process var? Alltså från första idéen till sista utkastet som du skickade iväg till förlag? Jag tror inte att du har skrivit ett inlägg om detta – annars ber jag om ursäkt🙂

    • annaahlund skriver:

      Ja, visst är det tröstlöst ibland när det tar så mycket tid! Men med förstaboken i bagaget kan jag verkligen säga att det är värt det, så kämpa kämpa! Jag jobbar fortfarande på det här med tålamod, det är en prövning🙂 Att flytta fram testläsning låter smart, det brukar vara värt att ta sig mer tid när det känns som om texten behöver det. Åh, intressant inläggsförslag, tack för det! Ska fundera lite, och se om jag kommer ihåg ungefär vad jag gjorde när (så att det inte bara blir ”sen skrev jag tio utkast till”, hehe). Tack, och heja heja heja!❤

  2. Pia Widlund skriver:

    Det enda som gäller är ju att slå ner rumpan o9ch skriva, men det funkar inte alltid. Just nu är jag inne i en slappare period då allt börjar lugna ner sig. Ser fram emot att öka min träning, ta hand om mig själv och snart känna skrivargnistan brinna igen! Det kommer när det kommer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s