När det talas om censur

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I början av 2016 skrev jag mitt allra första debutantbloggsinlägg, och kände skräckblandad förtjusning över att det var 51 hela inlägg kvar. Det kändes som en spännande, men inte omöjlig, utmaning att fylla dem. För att underlätta påbörjade jag en lista med olika ämnen som jag tyckte skulle vara intressanta att ta upp.

Inför det här inlägget gick jag tillbaka till listan och såg att många ämnen fortfarande finns kvar. Jag har vetat att de funnits där, men gjort som med skrivandet i övrigt: gått på känsla när det handlar om veckans inlägg. Jag har helt enkelt skrivit det jag känt för att skriva om, just då.

Samtidigt finns det ämnen som jag vet att jag vill ta upp, som känns alltför viktiga för att bara låta tyna bort i ett worddokument på datorn. Just ett sådant tänker jag skriva om idag. Egentligen är det logiskt att det fått ligga och mogna till sig. För när debatten gick som högst kunde jag inte riktigt formulera vad jag tänkte. Jag hade bara en magkänsla. Något som jag inte kunde klä i ord.

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.

Jag började tänka på det här ämnet tidigare i år, när Jan Lööf kom på tapeten. Kommer ni ihåg vad som hände? Det blev stora diskussioner i media och i olika författarforum om att Bonniers, hans förlag, ville ändra på teckningarna i två av hans böcker. Annars skulle de inte bli aktuella för omtryck i framtiden.

Det skreks CENSUR med stora bokstäver och av diskussionerna att döma verkade vi inte vara många steg från offentliga bokbål. Liknande diskussioner seglar upp med jämna mellanrum, och jag tycker alltid att det är lika intressant att iaktta reaktionerna. För det väcker ju uppenbarligen så starka känslor. Varför? Jag har en teori om det.

Är ni redo?

Jag tror att det är för att det handlar om barnböcker.

Har ni tänkt på det? De stora diskussionerna som varit de senaste åren har alla berört böcker som främst riktar sig till barn, med exempel som Jan Lööf och Astrid Lindgren.

Så, vad är det då som gör en del av oss så otroligt upprörda över att barnböcker uppdateras till en modern tid? Min teori är att det blir så väldigt mycket känsligare när det handlar om barnböcker. Vilket i sig är ganska konstigt. Är det inte barnen som vi vill ge de allra bästa av värderingar? Det som ska forma dem till empatiska vuxna som ser människor i sin omgivning, som inte fokuserar på hudfärg eller funktionalitet eller sexualitet.

Jag tror att det är tätt sammankopplat med en annan fråga som jag berört tidigare här på bloggen. Den som handlar om varför det är så svårt att som ny barnboksförfattare slå sig in på marknaden.

Barnboksmarknaden är så fruktansvärt styrd av klassiker. En majoritet av det vi läser för våra barn är sådant som vuxna läste för oss när vi var små. Barnboksmarknaden är helt enkelt styrd av vuxnas nostalgi. Och vi vill inte att någon ska gå in och peta i böckerna vi läste som barn. De har ju en speciell plats i våra hjärtan.

Men grejen är den att samhället förändras. Vad som är okej och vad som inte är okej att säga förändras. Och vårt språkbruk förändras såklart med det. Om vi nu ska vara så extremt fästa vid våra ”barnboksklassiker” och låta generation efter generation av barn lyssna till dem, då tycker jag att det är vår förbannade plikt att de också är hyfsat uppdaterade efter hur vi bemöter och benämner varandra. För det är här många barn får sin världsbild. Det är här man som vuxen kan låta dem expandera eller krympa. Jag ser för mitt liv inte varför någon skulle vilja välja det sistnämnda. Vi vill väl att våra barn ska lära sig respektera andra, att olikheter ska vara en självklarhet? Vi vill väl att de ska bli bättre än vi var? Och det kommer inte att ske om vi reproducerar samma saker som formade oss.

Det pratas om att böckerna ska finnas kvar som historiska dokument och exempel på den tid som rådde då. Och det gör de. Äldre upplagor kommer ju alltid att finnas. Ingen kommer att smyga in i någons hus och riva ur bilder eller stryka över ord. Men varför ska det vara någonting vi uppmuntrar och sprider vidare? Vad det handlar om är att inte reproducera dessa bilder i nytryck efter nytryck. Det handlar inte, som många verkar tro, om att anordna bokbål, utan om att inte trycka nya upplagor med böcker som människor kan känna sig kränkta av.

Måste allt ges om igen och igen? Är kanske det stora problemet egentligen att vår egen nostalgi ställer till det för barnen? (Och för de barnboksförfattare som försöker att slå sig in på marknaden med böcker som faktiskt skildrar vår samtid).

Kanske kommer föräldrar, någonstans borta i framtiden, att ha synpunkter på hur jag framställde robotkaninerna i min bok om Snack Parrow. Kanske finns då robotkaniner i var familjs hushåll och det har tydligt framkommit att de inte alls är särskilt aggressiva eller besatta av att vakta skrot. Kanske kommer det höjas röster för att ändra en så förlegad beskrivning gjord av någon som aldrig ens sett en robotkanin.

Och det skulle jag inte ha några som helst problem med.

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, Snack Parrow, Språket. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till När det talas om censur

  1. Annika skriver:

    Konstigt nog är det inte så många som ställer sig på barrikaderna och skriker om censur när Disney, med flera, snuttifierar gamla folksagor (många nedtecknade av Bröderna Grimm) och tar bort en hel massa ond bråd död och övergrepp, till förmån för ett lite mer rosaskimrande sagoberättande. KANSKE för att tiderna förändras, och med dem värderingarna…?

    • Camilla Linde skriver:

      Vet du, det där har du helt rätt i! Det nämns aldrig i diskussionerna. Och de som diskuterar är då människor som en skulle kunna anta tar bokens parti framför filmens. Snacka om att de har gjort om där!
      Jag personligen hade dock gärna sett en ”äkta” Grim som Disneyfilm, men that’s just me🙂

  2. Alex Haridi skriver:

    Kan inte hålla med mer. Barn förtjänar kultur om, av och för sin samtid. Och om vuxna prompt ska pracka på dem sina nostalgiska klassiker får de leva med att det i vissa fall behöver göras smärre ändringar för att vi inte längre lever i samma kontext som de böckerna en gång skrevs för.

    (Dessutom: att ett förlag har en profil och vill något med sin verksamhet är inte detsamma som statlig censur. Inte ens i närheten. Den som har en avvikande åsikt kan starta ett eget förlag. Det kunde man inte i östeuropa, men det kan man här. Och det är det många som gör:-)

    • Camilla Linde skriver:

      Precis! Det där tillägget är väääldigt intressant. Jag hade ursprungligen med en passage om det i inlägget, men det blev förjäkla långt🙂
      I alla trådar jag såg dök ordet ”censur” upp, och i de flesta fallen fick det stå helt oemotsagt. Väldigt underligt.
      Egentligen är det inte konstigare än att andra företag också ändrar sina produkter för att passa tiden. Det händer ju precis hela tiden. Men här blir det mycket, mycket känsligare.

  3. Annelie skriver:

    Jag tror det är samma typ av projicering här som i övrig barnuppfostran. Tänker t.ex. på min egen rädsla för att mina barn ska vara utanför på förskolan eller skolan. Jag har nästan känt mig handlingsförlamad vid tanken på att de skulle behöva känna något i närheten av vad jag kände i skolan, och projicerat den rädslan på dem. Trots att jag inte sett några tecken på att de är utanför över huvud taget, de har massor med vänner och är omtyckta av både vuxna och barn. Dvs våra egna erfarenheter ställer till potentiellt det för barnen, hur väl man än menar.

    • Camilla Linde skriver:

      Absolut, det är svårt att komma ifrån att vi vuxna bär med oss en hel drös med bagage som vi, medvetet elle romedvetet, lägger på våra barn. Jag tror nog att det är nyttigt att i det här fallet stanna upp och känna efter varför en reagerar så starkt mot någonting. Vad som egentligen ligger bakom.

  4. Anna skriver:

    Intressant inlägg! Väldigt knepigt det här, tycker jag. Tanken är ju i det här fallet god, att om vi vill förändra världen och folks syn på varandra så måste våra barn få en vettig världsbild att utgå ifrån. Men tyvärr kan jag inte låta bli att dra paralleller till f.d. öststater och andra diktaturer där vissa barnböcker förbjöds eller där samma barnbok trycktes om i olika upplagor beroende på vad som passade regimen. I vilket fall som helst, tack för ett tänkvärt inlägg!🙂

    • Camilla Linde skriver:

      Tack själv Anna, för kommentaren! Och jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera. Framför allt det där som du nämner i slutet. För det är många som blir obekväma just av den anledningen. Men här är det ju inte staten som gått in och ”skrivit om” historien eller liknande. Det är ett förlag som vill göra en förändring i sin produkt. Det är inte så att boken kommer förbjudas eller brännas. Gamla upplagor kommer ju dessutom att finnas kvar om någon prompt vill läsa den ”ursprungliga” versionen.
      Jag tror att jag helt enkelt har svårt att bli upprörd över just den aspekten🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s