Vems historia får jag berätta?

Charlotte CederlundNär jag började skriva Middagsmörker hade jag inte en tanke på att jag berörde ämnen som jag kanske inte borde beröra. Jag skrev bara om något som genuint intresserade mig, om något som jag var chockad över att jag visste så lite om. Det var först när en del recensioner började påpeka det faktum att jag skrivit om samisk kultur utan att vara same som det gick upp för mig att det inte är självklart att man får skriva om en kultur som inte är ens egen.

Det här är egentligen inget nytt. Kulturell appropriering har diskuterats länge och för ett par år sedan blossade debatten upp ordentligt. I korthet handlar det om att man inte ska utnyttja andra kulturer och främst handlar det (såklart) om att vi som tillhör den vita majoritetskultur inte ska utnyttja delar av en minoritetskultur.

Av någon anledning hade hela den här debatten gått mig förbi. Eller, jag hade såklart snappat upp småbitar. Som att Miley Cyrus kritiserades när hon twerkade i ett dansdummer och att HM fick dra tillbaka hårsmycken med fjädrar. Men jag kopplade aldrig debatten till litteraturen eller det jag skrev om. Jag antar att det beror på att det alltid varit så självklart för mig att en författare kan skriva om precis vad som helst.

När jag insåg att det fanns läsare som tyckte att jag gjort fel som skrev boken blev jag först ledsen. Sedan skämdes jag för att jag inte förstått att min bok kunde orsaka den typ av reaktioner. Så jag började läsa på i efterhand. Försökte förstå begreppet och funderade över var jag stod i frågan.

Det jag har kommit fram till är att det är en ganska så infekterad debatt som gärna biter sig själv i svansen. De som argumenterar allra hårdast anser att vi som tillhör den vita majoritetskulturen inte ska låna några kulturella utryck alls från andra. Det tror jag är en dålig lösning. Vi vill ju nå ett samhälle där vi har förståelse för varandra och där alla är lika värda. Jag tror personligen att det blir svårt om vi alla avskärmar oss till vår egen sfär. Istället handlar det om att vara respektfull när man tar del av andra kulturer. Att förstå att den internationella maten vi äter i Sverige är försvenskad, att veta ursprunget till hårfrisyrer som dreadlocks och flätor.

När det kommer till litteratur är jag ännu mer övertygad om att det är viktigt med gränsöverskridande berättelser. Jag tror att det är ett bra sätt att knyta världen närmare, att få både sig själv och andra att förstå att alla människor har samma grund trots att vi är olika. Naturligtvis ställer det krav på utförandet. Om man skriver om något man inte är, om människor som har en annan bakgrund eller andra förutsättningar än en själv, krävs empati och en rejäl dos research.

Jag har gjort massor med research i arbetet med mina böcker. Jag har läst, sett dokumentärer, surfat runt på obskyra forum. Sedan jag påbörjade arbetet med Gryningsstjärna har jag också haft den stora förmånen att få arbete med en referensgrupp bestående av tre samiska ungdomar som går i skola i Kiruna. Jag har frågat dem vad de tycker om att jag skriver om deras kultur och de har enbart varit positiva. De är glada att det kommer fler böcker med karaktärer som de kan identifiera sig med, samtidigt tycker de att det är bra att jag tar hjälp av dem för att få rätt på alla detaljer.

I slutänden är det där jag hoppas att debatten landar. Att det inte handlar om huruvida jag får eller inte får skriva om en annan kultur. Utan hur jag gör det.

Vad tycker ni?

Om charlottecederlund

Brandingenjör och författare. Debutromanen Middagsmörker kom ut på Opal förlag i januari 2016. Middagsmörker är fantasy för ungdomar baserad på samisk mytologi.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vems historia får jag berätta?

  1. Mina tankar när jag läser ditt inlägg är att den debatten var/är snedvriden på så vis att den handlar om tolkningsföreträde (äh, så farligt är det väl inte) och exotisering (de dansade så som bara XX kan dansa) snarare än om att inkorporera en kultur. Men det går ju att skriva väl researchade texter som inte tangerar något av dessa förbjudna områden. Jag har inte läst din bok än, men detta väckte mitt intresse.
    Svartsjön i TV3 berör samisk mytologi, första instinkten som norrlänning var ”oh no you didn’t” – här lever konflikten nämligen i och med att samebyarna som har renar skjutsar ut renarna till kusten med lastbilar, där markägare i sin tur upprörs över sedvanerätten o.s.v.
    Med ett bredare perspektiv skulle vit medelklass bara kunna skriva om vit medelklass, samer bara om samer, kvinnor bara om kvinnor, personer med funktionshinder bara om… o.s.v. och skulle det då vara till fördel för litteraturen och diskussionsklimatet? Nej, jag tror inte det. Att ta sig rätten att porträttera en grupp man inte själv tillhör genom blodsband är alltid kontroversiellt, men det är nödvändigt att brottas med varandra och diskutera för att lära sig och där fyller litteraturen en viktig funktion.
    Det tycker i alla fall jag, som skriver om en undersköterska fast jag själv har anställning i ett företags ledningsgrupp… får jag göra det?

    • charlottecederlund skriver:

      Tack för ditt svar Marie! Jag håller med dig, det är viktigt att vi brottas och ta sig an berättelser som inte är direkt sprungna ur ens eget liv. Samtidigt förstår jag varför det är en känslig punkt – det är ju främst vi i det vita majoritetssamhället som tar oss rätten att skriva om andra kulturer, kulturer som ”vi” kanske förtryckt historiskt. Men gör man bara ett väl-researchat jobb tycker jag att det ska vara ok! Oh, Svartsjön har jag sett reklam för men inte förstått att den berör samisk mytologi. Däremot har jag sett Midnattssol som har en del beröringspunkter med min bok. Om du läser Middagsmörker får du gärna berätta vad du tycker, alltid intressant att höra från er som lever närmare min berättelse än jag gör!🙂

      • Det är faktiskt synd att det, som du skriver, är främst vit majoritet som tolkar andra kulturer/etniciteter/religioner i litteratur o.s.v. Om vi alla skulle tolka varandra kors och tvärs skulle säkert diskussionen bli annorlunda och intressantare. Nu förstår jag att det inte är så av en anledning, eller flera snarare, men det hade varit roligt.
        Ja, jag hojtar när jag läst den 😄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s