På banan

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Först och främst ska jag passa på att säga att om det var någon av er som planerat att se mig på biblioteket i Växjö i dag (måndag 5/12) så är det tyvärr inställt pga sjukdom. Nedriga vintersjuka att slå till just nu! Besöket blir uppskjutet till senare, håll koll på Växjös eller mina kanaler för nytt datum framöver!

Förutom den illa tajmade sjukan tror jag att jag är på banan. Dramaturgitrådarna i mitt manus börjar falla på plats, och för tillfället jobbar jag med flera delar som känns riktigt roliga att utforska. Bland annat en anonym brevväxling, och en riktigt glittrig bildsalsfest där alla är arga på varandra. Jag älskar att skriva miljöer med mycket färger och detaljer (som pappershandeln i Du, bara), och scener med mycket känslor, så det känns väldigt roligt.

Efter en stressig period med manuset känns det bättre nu. Det börjar hitta sin nya form, och jag låter det göra det. Den som läst mina inlägg här under året vet att Saker ingen ser var tänkt som en novellroman – från början tolv noveller (en per månad under ett år) som hängde ihop. Den formen fullkomligt exploderade efter första testläsningen, när Anna Jakobsson Lund tyckte att jag skulle släppa en-per-månad-tanken. Det gjorde jag, och novellerna blev fler och fler. Och sen blev det svårt.

Kanske var det för att jag (som svensklärare) har en ganska tydlig bild av vad jag vill att en novell ska vara när jag skriver dem. Jag vill ha mina noveller avgränsade i tid, och med en twist på slutet. Problemet var bara att den formen inte riktigt passade längre när antalet avsnitt och trådar ökade. Det blev en start-stopp-start-stopp-känsla som förtog tempot lite, och gjorde det svårt att få till en bra övergripande dramaturgi. Det blev svårt att skriva, helt enkelt. Så i mitt nya utkast har jag släppt novelltanken och skriver avsnitt/kapitel istället, för det passar bättre med vad boken är nu. Det ger mig en ny frihet, och det är väldigt skönt.

Även om det kan låta som en stor darling att döda tycker jag att såna här faser känns bra. Det är skönt att se att manuset går vidare i sin utveckling, och kommer närmare och närmare formen historien ska ha för att komma till sin absoluta rätt. Jag är inte speciellt sentimental när det kommer till text, när jag testat en grej ett tag tycker jag ofta att det är skönt att gå vidare och testa att skriva på ett annat sätt. Det är roligt att se hur trådar, karaktärer och dramaturgiska bågar utvecklas på vägen. Och för mig är sällan de första idéerna de bästa, ändå.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Ahlund, Debut, Du, bara, Saker ingen ser, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s