Gästblogg: Johan Ring

foto-2016-12-09-17-03-02
Jag är ingen författare.
Det var en av de första sakerna jag skrev på Debutantbloggen förra året, och nästan två år senare är det precis lika sant. Jag är ingen författare. Men jag har på grund av skäl som jag inte riktigt kan förklara fått ge ut en roman, och det var tack vare den som jag fick ynnesten att skriva här på bloggen under 2015. Det ledde till samtal och kontakter som jag lär bära med mig så länge jag lever, och för det så är jag oändligt tacksam.
Lite snabb recap för eventuellt nytillkomna bloggläsare: i april 2015 släppte jag min roman Fyra Minuter, en skräckberättelse om en flygplanskrasch som medför ruskiga och blodiga händelser utanför ett litet småländskt samhälle. Från det att jag skrev första bokstaven i första utkastet till det att jag satte sista punkten i sista utkastet hann nästan tre år rinna under broarna. En ganska lång tid för någon som skrivit mer aktivt under bara knappt fem-sex år. Och det kändes väldigt roligt, att faktiskt kunna säga att man lyckats få ihop en roman.
Och sen då? Vad har hänt sedan debuten? Vad har hänt under 2016?
Sanningen är att en massa saker har hänt under 2016. Men väldigt få av dem har med skrivande att göra.

För nästan exakt ett år sedan, hösten 2015, meddelade förlaget som gett ut nästan allt jag skrivit (inklusive Fyra Minuter) att de skulle gå ner i ”viloläge”. Deras gamla titlar skulle fortfarande finnas tillgängliga, men inga nya skulle ges ut. Detta medförde bland annat att utgivningsplanerna inför min ännu oskrivna andra roman lades ner. Jag fick ett mail som tackade för fint samarbete och önskade mig lycka till i framtiden, och så var det med det.
För mig innebar hela den här episoden en större knäck än jag tror att jag till en början insåg. Den innebar att de enda (utanför kretsen av familj och vänner) som någonsin trott på mitt skrivande inte längre fanns där.
Det låter säkert ödesmättat – jag har en tendens att vara jäääääävligt ödesmättad ibland – men som jag såg det betydde det att äventyret var över för min del. Mina femton minuter i ”rampljuset” (ha ha, oh well) hade passerat.
Sedan bestämde jag mig för att ta mig i kragen, inse att jag är vuxen, och sluta tycka så förbaskat synd om mig själv. Jag hade ju trots allt uppnått en hel del, fått ett gäng noveller och en roman utgivna, härifrån var det ju bara att köra på. Min egen lyckas smed och hela den där grejen.
Men hur jag än försökte, så var någonting förändrat. Något hade gått förlorat. Skrivandet var inte roligt längre. Inget steg i processen kändes bra – själva skrivandet och redigerandet var oerhört segt och tungrott och trist, och texterna det resulterade i kändes platta och själlösa och dåliga, och att skriva dem var en glädjelös process som jag tog mig igenom mestadels därför att jag fortsatte hoppas att ”snart vänder det, snart vänder det!”

Jag skulle väldigt gärna säga att den förhoppningen slog in. Men så blev det tyvärr inte. Sedan dess har jag fått ännu svårare att hitta tillbaka till skrivandet, och jag har alltmer börjat fundera på om det helt enkelt var en fas, något som fanns hos mig under en period och sedan bara drog vidare. Jag vet inte, kanske var det så.
Men är det nu så att jag själv tappat förmågan att skriva, så hindrar det mig ju inte från att prata skrivande med andra. Ungefär som här på bloggen.
Med det i bakhuvudet har jag under hela 2016 lett skrivarcirklar på biblioteket här i Skurup. I våras tog jag över som ledare för den ”vanliga” skrivarcirkeln, den som funnits här under flera år och där vem som helst som vill pröva på eller utveckla sitt skrivande är välkommen att träffas, snacka, läsa upp sina texter för varandra, komma med råd och konstruktiv kritik.
Den cirkeln har fortsatt även nu under hösten, och kommer med lite flyt snart att resultera i en novellsamling från deltagarna!
Men under de senaste månaderna har vi också startat upp en helt ny skrivarcirkel, en för nyanlända flyktingar och invandrare som nyligen påbörjat sin SFI. Det är en liten men naggande god grupp, som kämpar stenhårt för att förbättra sina kunskaper i att skriva på svenska. Jag hoppas såklart kunna hjälpa dem med det, men slås också av hur mycket jag lärt mig av dem. Om deras bakgrunder, deras hemländer och språk och kulturer, men kanske allra mest om Flyktens villkor, om krigets fasor, om känslan av att lämna älskade familjemedlemmar i ett helvetiskt kaos utan att veta om man någonsin lär få se dem igen. Att få lära känna de här människorna – och förhoppningsvis hjälpa dem lite med sitt skrivande – har utan tvekan varit en av de bästa grejerna med 2016.

Och sen då? Framöver?
Jag har ingen som helst aning.
Det fanns förhoppningar om att Fyra Minuter skulle komma ut i en pocketutgåva, men pocketförlaget valde the silent treatment och hörde aldrig av sig och besvarade inga mail. Sedan fanns det förhoppningar om att den kanske skulle kunna komma ut som ljudbok, men ljudboksförlagen tackade nej. Så vi var med andra ord många som var rörande överens om att boken helt enkelt Inte Var Mycket Att Ha. Vilket såklart inte gör skapandet av den till en mindre viktig upplevelse i mitt liv.
Jag har åtagit mig att medverka i antologin 13 Svarta Sagor Om Ond Bråd Död (från Swedish Zombie), och att få den novellen klar känns som något av en hederssak eftersom jag känner en djup respekt för och tacksamhet mot det förlaget. Jag vet inte om jag lär klara det, men jag skulle hemskt gärna vilja. Därefter får jag se. Jag skulle gärna fortsätta skriva, men då måste åtminstone någon del av processen börja kännas bra igen. Rolig, lustfylld. Jag känner inget behov av att bli publicerad, jag söker ingen bekräftelse. Lyckas jag skriva något igen, då gör jag det för min skull. Och helt och hållet på mina villkor.
Och hittar jag inte tillbaka till det, om Ond Bråd Död-novellen blir det sista jag skriver – tja. Då är det så. Det finns så mycket annat i livet att fokusera på och glädjas åt. Jag är inte skrivandet. Jag dör inte utan det.

Dock: om jag låter oväntat oberörd eller okej med att inte kunna skriva längre, så är det givetvis bara en försvarsmekanism. En rustning jag bär. För sanningen är den att jag är förkrossad över att inte längre kunna. Om jag nu någonsin kunde. Helt krasst så talar bevisen emot det.
Jag har egentligen aldrig tidigare varit bra på något, och hyste nog förhoppningar om att skrivandet skulle vara Min Grej. Men även om det inte var det, trodde jag åtminstone att skrivandet var något som i en eller annan form alltid skulle finnas där för mig. Jag skulle hitta på berättelser tills jag satt på hemmet, jag skulle skriva tills jag dog. Och nu inser jag att källan torkade ut redan innan Fyra Minuter ens var avslutad. Allt det som följde därefter var hybris och poserande. Ett byggande av luftslott.
Och jag sörjer alla de berättelser som aldrig fick bli till.

Jag vill innerligt tacka 2016 års Debutantbloggare, för att de på ett så fenomenalt sätt drivit bloggen vidare och framåt under året, och för chansen att få återvända hit för en dag. Det känns fint. Och allra finast känns det att återigen få säga hej till er, alla ni fantastiska människor som läser och följer den här bloggen, som kommenterar och deltar i samtalet. För när man skalar bort alla förläggare och marknadsföringsmänniskor och litteraturkritiker och bokmässeminglare och agenter och författarcoacher, när man skalar bort allt sånt och når fram till det väsentliga, till kärnan – då är det er det handlar om. Er passion och ert outtröttliga driv. Och det har varit ett nöje och en ära att få prata med er igen. Jag hoppas bara att jag inte fullständigt förstört julstämningen för er med mitt gnäll.
Men återigen – jag är ingen författare. Jag är bara någon som önskar att han var det.

”The fire is almost out, and there is nothing left to burn.” / The Cure, 39.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Gästblogg: Johan Ring

  1. annahelgesson skriver:

    Hej Johan!
    Hur som helst, livet lever vidare, och jag läste mer än gärna dina inlägg på debutantbloggen när det begav sig. Handen på ❤, detta år hittade jag aldrig in på debutantbloggen. Jag saknade er för mycket.
    Lycka till med livet och ditt skrivande. På något sätt kommer du nog hitta tillbaka.
    Kram!

    • Johan Ring skriver:

      Hej Anna!
      Jag har saknat dina kloka råd och peppande kommentarer också. 🙂
      Hoppas allt är riktigt bra med dig, och att såväl livet som skrivandet flyter på riktigt fint!
      Kram!

  2. henrikwdlgmailcom skriver:

    Hej, Johan. Jag tror du på det du säger om faser, men du är inne i fasen nu, skrivandet är ditt naturtillstånd. Nu pratar jag som att jag känner dig, vilket jag inte gör. Vi har aldrig träffats men vet att man inte bara ”råkar” skriva en bok som blir publicerad. Det krävs för mycket skicklighet och talang för att manin efterhand ska kunna skylla på turen. Det är ett helvetes litet nålsöga att ta sig igenom. Mix Förlag tar inte in vad som helst, jag vet för jag har blivit refuserad av dem, och då har jag på senare tid ändå lyckats ta mg igenom samma nålsöga som du.

    Vad du behöver, min vän, är en idé som sprakar och brinner, och som i sin tur får dig att fatta eld. Då finns det inga krafter i världen som kan stoppa dig.

    • Johan Ring skriver:

      Hej Henrik.
      Alltså, grejen var att Mix från början antog ett par noveller jag skrivit, de ville ge ut dem som e-singlar. Då var de ett helt nystartat förlag och sökte för fullt efter ”sin profil”, så de frågade rakt ut om jag hade någon romanidé. Vilket jag hade. Så min roman skrevs mer eller mindre i samarbete med förlaget, jag satt inte ensam hemma och svettades fram ett manus som jag sedan skickade in på vinst och förlust. Hade jag gjort så, törs jag nästan garantera att jag aldrig fått ge ut någon roman.
      Men du ska ha stort tack för ditt fina pepp. Det värmer. Och lycka till med din bok!

  3. Thomas skriver:

    Känner med dig, Johan. Men du kommer igen. Så fort du har en historia som bara måste ut. Och kommer ingen sån så var det kanske inte meningen, men då är jag säker på att du hittar ett annat kreativt utlopp.

  4. Manuskt skriver:

    Du kan definitivt skriva. Bara dina Facebookinlägg kan vara så fyllda med känslor att jag känner mig som en ytlig pajas. Ingen panik (lättare att säga till någon annan än att leva efter själv), många författare har långa uppehåll mellan sina böcker. Kanske ett avbräck med dikter? Eller låttexter? För det har du väl också varit inne på. (Och förlag som lägger sig att vila, eller dör i sömnen, är vi många som råkat ut för. Liksom sega pocketförlag. Hör av dig till dem om de inte svarat! Och hör av dig till fler om de svarar nej. Föräldraledighet, chefsbyten och sånt kan göra att manus försvinner i högarna.) Heja.

  5. Annika skriver:

    Du uttrycker det här svåra på ett så fint sätt. Kul med ett livstecken, även om temat är tungt 🙂

  6. Vilket fint och öppenhjärtigt inlägg 🙏🏻

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s