Bortom tid och rum

IMG_8645Under julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

 

”Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.”

Jag svalde, men strupen var knastrande torr. Jag hörde honom fnysa bakom mig.

”Du väntade dig en väg av nåd, din mänsklighet är fortfarande irriterande stark. Det funkar inte så. Det ligger i hans blod. Han kommer aldrig sluta.”

Min blick vandrade ofrivilligt nedåt, mot den dammande, jordbruna marken. Blossen gav nog ljus för att se, men fick skuggorna runt väggarna att dansa hotfullt.

Gestalten på marken var en skugga av dess forna jag. En gång hade han stått stolt, med rosiga kinder och mullrande skratt, men nu låg han på sidan, bunden som ett djur, och andades tungt. Den vintervarma klädedräktens en gång röda färg fördunklad av smuts. Det en gång gnistrande vita skägget genombrutet av blod. Den bleka pannan pärlande av svett.

Jag tittade bort igen. Knep ihop ögonen. Jag försökte minnas vad som fått mig att ge mig in i det här. Vilka ord som så smeksamt viskats i mitt öra. Övertalningen, men jag mindes bara de heta händerna längs mina höfter och lår. Manande kyssar och en förblindande yrsel. En självklar vilja att vara till lags.

Jag återfördes till verkligheten av ett bestämt grepp om mina axlar. Han vände mig runt. Tillät mig att möta hans svarta, omänskliga blick. Som ett vilddjur var han, ett vilddjur ingen kunde tämja. Den sköna yrseln fyllde mitt huvud igen. Hans fingrar som lekte fjäderlätt över min kind fick huden att brinna, och när han kysste mig var jag tvungen att kapitulera för mina impulser. Men till skillnad från förra gången sköt han min hungriga kropp åt sidan. Jag kved missnöjt.

Han tog min hand. Lekte med mina fingrar. Höjde den mot sig, och jag kände hans andedräkt mot min handflata. Jag slöt ögonen. Något hårt och kallt lades i mitt grepp. Något stumt och fientligt. Jag öppnade ögonen igen. En kniv. Blixtrande vass och med märkliga tecken ristade i handtaget. Jag drog häftigt efter andan.

”Vill du… Nej! Jag kan inte göra det!”

Han smekte min nacke.

”Nog kan du det, min vackra. Du vet att det måste göras.”

”Men varför jag? Kan inte du?”

Med ett barns desperata trots såg jag på honom. Han skakade på huvudet.

”Jag behöver få veta att du står vid min sida.”

Jag tryckte mig häftigt intill.

”Alltid! Jag är din, det har jag redan svurit!”

Han lät tummen glida över mina fingrar. Kände den spänning som fick knogarna att vitna över kniven.

”Du kan inte vara min om du inte är värdig.”

Han lät bekymrad, och jag kände min puls öka. Desperationen rev genast med vassa klor i mig. Som jag hade kämpat, outtröttligt, för att visa mitt rätta virke. Ända sedan den gång han besökt mig i en dröm. Det var sådan han var. En mardröm man inte ville vakna ur. En skräck så skön att varje cell vred sig i fasansfull njutning.

”Du vet att jag gör vad som helst.”

Jag hade menat att låta självsäker, men orden kom endast ut som en viskning. Han backade, och den obehagliga kylan sköljde över mig, men han såg belåten ut. Han sade inget mer, men gestikulerade mot marken.

Han hade rätt, jag var tvungen att visa mig värdig. Vägen jag valt att vandra var mörk, och den skulle kräva stora uppoffringar. Det hade jag för länge sedan insett och accepterat. Den här var bara en i raden. Extas bortom tid och rum var dyrköpt, det förstod jag nu.

Det var med skakande ben jag sjönk ner på marken. Knäna skrapade mot grus och sten, men jag kände inte smärtan. De blå ögonen stirrade upp på mig från ett uråldrigt, men fram tills alldeles nyligen, vitalt och friskt ansikte. Nu var huden blek, och ögonen kantade av svarta skuggor. Han hade kunnat be om att skonas, han hade kunnat vädja till mig, men det gjorde han inte. Han sade inte ett ord, och det enda jag såg i hans ögon var visshet. Den besegrades oändliga, bottenlösa sorg. Illamåendet drog genom mig i vågor, och jag kramade kniven så hårt att jag inte längre kände mina fingrar, men med min andra hand trevade jag över hans smutsröda rock, fram till platsen för hans hjärta. Jag hade kunnat tveka, men tiden för det var förbi. Jag ville inte tänka, utan lät mitt sinne vara ekande tomt när jag satte eggen mot tyget.

Det krasade när den skar igenom det. Med förvånansvärt lite kraft fick jag kniven att sjunka så långt in att den stoppades av skaftet. Han ryckte våldsamt när hans hjärteblod pumpade ut över mina händer. Förskräckt släppte jag skaftet och hasade baklänges där ifrån. Han var redan svag. Det tog inte lång tid innan hans spasmer slutade och han lealöst sjönk ihop. När jag vågade titta i hans ansikte igen var ögonen slutna. Jag hade klarat det. Med nytt mod vände jag mig om, men kände paniken suga i magen när jag insåg att jag var ensam. Bakom mig vällde tungt mörker ut ur gången vi kommit ifrån.

”Hallå! Var är du? Jag har gjort det nu!” ropade jag gällt, men ingenting hördes.

Jag andades fortare och fortare. Kom på fötter och sprang. Bort från blossen, in i skuggorna. Mitt huvud snurrade, och jag kunde knappt hålla mig på fötter längre. En svag förhöjning i jordgolvet fick mig att snubbla, och jag föll. Föll ner i oändligheten. Fångades upp av ingenting. Verkligheten runt mig löstes upp och försvann.

*

Sängen var blöt av svett när jag vaknade. Lakanen låg i en hög kring mina fötter, och kuddarna var spridda över golvet. Jag satte mig upp och försökte lugna min hastiga andhämtning.

”Har du drömt mardrömmar?”

En välbekant röst bredvid mig. Jag vände mig tacksamt mot min rumskompis och kände lugnet strömma genom mig när jag möttes av hennes leende, och okontrollerbart rufsiga hår.

Allt var som vanligt. Vårt studentrum var underbart slitet, kläder låg i förtjusande högar över golvet och en spännande doft från den försummade diskhögen kittlade mina näsborrar. Tack och lov. En dröm. En ruskigt verklig och eggande dröm, men en dröm likväl.

Jag tog upp min telefon från nattygsbordet och slog på skärmen. Jag hade tre aviseringar från facebook, ett meddelande från min syster och en like på Instagram. Klockan var 09:36 den 24 december.

Jag hajade till.

”Men hallå, det är ju julafton idag!”

Min rumskompis skrattade högt medan hon slängde benen över sängkanten.

”Julafton! Hur hårt har du sovit egentligen? Ingen firar julafton längre.”

En sjunkande känsla i magen. Jag svalde långsamt.

”Varför inte?”

Hon ryckte på axlarna.

”Vem vet? Man gjorde ju det förr, men så slutade folk. När julklapparna försvann såg man väl inte riktigt poängen längre.”

Hon log.

”Ärligt talat var det nog en dum idé från början, det här med julen. Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.”

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bortom tid och rum

  1. Hannibal skriver:

    Wow! Hatten av. Både hiskelig och välplacerad i tiden.

  2. christerhansson skriver:

    Huu , vilken gastkramare! Jag reebloggar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s